Kungen är inte den enda som undrar vad som pågår i Malmö.
Hur kan det hända? Hur kommer det sig att barn börjar begå brott?
Extremt svåra frågor. Tyvärr verkar det inte som om någon har ett svar.
"Upp igen!"
I julklapp av mina föräldrar fick jag min barndoms Super 8-filmer, överförda till dvd. När det börjar är jag ett år och lär mig gå, först med min sittvagn bakvänd som stöd, sedan av mig själv. Mina pappa går bredvid (det är alltid min mamma som filmar). Han torkar sand och snor från näsan, lyfter mig i armvecken, tillbaka på banan. "Upp igen!", så säger alltid föräldrar. Barnet går två nya steg, och snubblar på nytt.
"Upp igen!" (Om jag hade fått en krona för varje gång en förälder yttrar de orden, så skulle jag kunna dra mig tillbaka från yrkeslivet och leva på mina fondavkastningar.)
Lyfta upp barn som snubblat är det ena som föräldrar gör.
Det andra är förmaningarna. Som är minst lika många.
- Nej, inte dra hunden i svansen.
- Nej, inte dra hunden i svansen.
- Nej, inte dra hunden i svansen.
Det är inte för att barnen är elaka som de fortsätter, det är för att det tar tid att lära sig. Barnet snattar, man drar lilla föreläsningen "skilja på mitt och ditt", man går tillbaka till affären och återlämnar det stulna. Lite allvar är det, men man försöker att inte förödmjuka barnet alltför mycket (om man inte är Anna Wahlgren förstås och skrubbar barnaansiktet i smutsen ordentligt av "pedagogiska" skäl).
Detta är att lära sig veta hut.
Jag skriver det igen: Det är så här ett barn lär sig veta hut.
I veckan har polisen i Malmö tagit in en elvaåring som är misstänkt för rån. Situationen i Brotts-Malmö är nu så allvarlig att kungen kommer ner för att informera sig om vad som händer, och vad som görs. Som ett brev på posten kommer tyckarna som vill att barn och unga som beter sig illa ska lära sig veta hut.
Det är därför jag vill påminna om ett alltför ofta bortglömt faktum: Att lära ett barn att veta hut tar tid. Hillary Clinton har skrivit en bok om att "it takes a village to raise a child", vilket är sant. Men det är också så att uppfostran kräver tid.
Nu är mina barn halvstora och de får allergier i öronen för att jag ständigt ringer och kollar var de är. Man behöver inte vara Einstein för att räkna ut att föräldrarna till elvaåringar som rånar - inte alltför ofta gör så. I värsta fall är föräldrarna till och med tacksamma att slippa barnen i hemmet några timmar. Det är heller ingen vågad gissning att det fanns brister redan när de lärde sig att gå, när de snattade första gången, när de slogs med kompisarna på dagis, och så vidare, och så vidare, och så vidare.
Ni vet allt detta. Men ibland är det som att vi föräldrar som inte är perfekta, men som är OK, som var där, som var nyktra, som gjorde vårt bästa - vi fattar inte hur stort det är, det vi gör. Det är alla de vardagliga små ögonblicken sammantagna som skapar en vuxen människa som respekterar sin omgivning. Som vet hut. Vi fattar inte hur dyrbart det är att ha en närvarande vuxen.
Därför fattar vi inte heller hur förödande det är att inte ha det.
Det hedrar kungen att han bryr sig och reser till Malmö. Men sedan då? Det finns föräldrar som inte klarar av att uppfostra sina barn. Resultatet är katastrofalt - för ALLA. Vad gör vi åt det? Tyvärr är det ingen som kan svara på den frågan. Vi kan göra våra bankaffärer i telefonen, men vi vet inte hur vi ska åtgärda barnen som snubblat så illa att de begår väpnade rån innan de fyllt tolv.
