Bidrag 1: Världens största

Hon föddes för omking 1 år sedan och växte upp i Finland. I dag är hon världens största kryssningsfartyg och kan välkomna 4300 passagerare. Min bekantskap med "Freedom of the Seas" var en överväldigande reseupplevelse. Jag ska ärligt erkänna att när Resia berättade om hur fantastiskt det var att kryssa tänkte jag "Vad kan en äventyrslysten 30-årig tjej ha för glädje av att segla runt med en massa pensionärer?".
Men oj, vad fel jag hade. Medelåldern ligger runt 40 år och jag slås över hur väl man lyckats att tillgodose något för alla. Det är välplanerat in i minsta detalj och detta prövas inte minst då man går iland på de västindiska öarna.
Men det finns egentligen inget behov av att lämna fartyget. Med färgglada paraplydrinkar, svindlande skridskoshower, underhållande teaterföreställningar, gourmetmat i massor och ett fantastiskt gym går dagen snabbt! Men det är inte hennes storlek eller hennes omättliga aktivitetsutbud som gör reseupplevelsen oförglömlig. Det är de 1360 besättningsmedlemmarna som bor och lever långt hemifrån och som oförtröttligt ger dig en service av världsklass! Efterföljaren av Freedom är redan på gång och ska sjösättas 2009. Jag längtar redan!

Caroline Clevenholm
Malmö

Bidrag 2: Fest på bakgård

Då jag stegade in på den igen vuxna bakgården så var festen redan i full gång.
Lyckliga människor pratade i höga toner, artikulerade i häftiga rörelser och skrattade.
I bakgrunden hördes ljudet av gitarrer och sång på ett språk som jag lärt mig att älska.
Barn dansade glatt med varandra ”som om det vore taget på film”.
Borden var uppdukade med salladsfat, skinka, ost och öl av alla dess olika sorter.
”Ven, ven”, hojtade en kvinna och tog tag i min hand.
Hon ledde mig bort till en stor gryta fylld med kyckling, musslor, ärtor och gult ris.
Hon räckte över sleven till mig och gestikulerade häftigt något som antydde att jag skulle hjälpa henne att röra.
Mannen med gitarren vågade sig fram med ett brett leende. Han räckte över en öl och började spela på sin gitarr. Folkmassan började glatt sjunga med i melodin som jag tidigare ej hört.
Jag bara log, log och njöt av stunden då jag fick chansen att uppleva en äkta spansk ”fiesta”.

Amalia Nelson
Klippan

Bidrag 3: Beväpnade soldater

Kuba var den första diktaturen jag besökte. Redan vid gränskontrollen tyckte vi oss känna av det totalitära systemet. Vakterna var militärklädda och våra papper granskades i avskilda rum.
Ändå tog det inte lång tid innan jag glömt rådet att inte fotografera offentliga och militära byggnader. Jag hade just zoomat in ett spännande hus med taggtråd när en militärlastbil rundade hörnet. På flaket stod ett tiotal tungt beväpnade soldater.
Det var för sent att gömma kameran. En soldat hade redan hojtat till och pekade åt mitt håll. När lastbilen närmade sig började alla soldaterna ropa och gestikulera åt mig. Jag var övertygad om att de skulle arrestera mig för spioneri.
Det var inte förrän en av soldaterna busvisslade, som jag insåg att de stränga militärerna inte alls brydde sig om kameran. De var helt enkelt unga killar som fått syn på något så exotiskt som en blondin. Efter den händelsen försvann respekten för de castroklädda soldaterna fort och resten av semestern förflöt som den skulle.

Emilia Söelund
Ystad