Hösten 1996 skulle förändra Rebecka Borglunds liv för evigt. Femton år gammal fick hon äntligen köra moped. Hon var på väg till skolan tillsammans med en kompis på cykel.

– Hon kom upp precis bredvid mopeden och körde in i framhjulet. Jag var livrädd att hon skulle ramla och körde ut i vägen, säger Rebecka Borglund.

Som Rebecka minns det kom en röd Volvo i precis det ögonblicket. Olyckan var ett faktum.

Höger knä var krossat, hörseln på ena örat borta och även balansen hade skadats.

– Tiden på sjukhuset är rätt utsuddad. Men jag vet att jag efter ett tag kände till varenda kulvert på lasarettet, säger hon.

Till sist fick hon komma hem - i rullstol, och med en känsla av att aldrig kunna gå igen.

Fanns hos sångpedagogen

– Jag ville bara vara hemma. Jag ville absolut inte tillbaka till skolan eftersom jag tyckte att det var pinsamt.

Rebecka hade alltid sjungit och hennes mamma var fast besluten. Hon skulle fortsätta hos sin sångpedagog.

Men i sångpedagogens trädgård fanns inte bara sång och musik. Där fanns också en kull blandrasvalpar efter en tjuvparning.

– En av de där valparna klängde på mig hela tiden och gav sig verkligen inte, säger Rebecka.

Till sist gav hon med sig för valpens flitiga uppvaktning. Hon surrade fast den vid rullstolen och rullade hem. Rebeckas mamma gjorde direkt klart för henne att valpen Nadja nu var Rebeckas ansvar.

– Hon var stenhård och hade sådan karaktär. Jag sov med huvudet mot bokhyllan för att valpen behövde komma ut på natten och jag inte var nog snabb upp ur sängen, säger hon

Rebecka upptäckte snabbt att det var svårt att tygla den lilla valpen från en rullstol. Hon började på brukshundsklubben.

– Det var vinter och jag minns att det var dåligt väder och så kom jag dit med min rullstol i gyttjan.

Hon var fast besluten om att klara av alla övningar precis som alla andra.

– Jag ville göra mer än bara sitt och ligg så jag skaffade regnkläder, säger hon och ler.

Tränade hårt

Rebecka började drömma om att kunna ta med sig Nadja ner till stranden för att bada. Men rullstolen rullade dåligt i sanden.

– Nadjas vilja att alltid vara till lags och hela tiden vara där gjorde att jag ville göra samma sak tillbaka.

Rebecka tränade hårt för att komma tillbaka till ett liv på ben och gjorde hela tiden framsteg. Hon bad om kryckor men fick ett par träbockar.

Och en dag kom vändpunkten.

– Jag stod i en dörröppning utan bockarna och ropade på mamma. När hon fick syn på mig trodde jag hon skulle svimma.

Från den stunden var det aldrig någon tvekan.

– Ibland undrar jag om det var huvudet som lurade kroppen att gå eller om det var tvärtom.

Många timmar och år av träning senare kan hon både gå och springa.

– Jag kan inte krypa, jag kan inte använda knäet fullt ut, och visst gör det ont ibland men det är inget jämfört med hur illa det var.

Hon har fått en helt annan syn på livet. Beskriver det som mer positivt.

– Om inte Nadja hade kommit in i mitt liv är jag rätt säker på att jag inte hade gått i dag, säger hon

I januari 2011 gick Nadja bort. Men Rebecka har fem andra hundar i sitt liv. Tillsammans med bordercollien Zac tävlar hon i helgen i nordiska mästerskapen med landslaget.

– För mig är det otroligt stort med tanke på vad jag har i bagaget, säger hon.

Målet är VM i oktober.

– Jag är absolut inte bäst i Sverige, men jag har den mentala biten. Jag vet att jag kan lyckas ändå.