Hur farliga är Hammerfall?
Även herren fann det för gott att vila på den sjunde dagen.
Men sådan retorik biter inte på Reepalu & Co.
Vi är inne på slutspurten, men fortfarande är livet i Malmö en fest.
Sjunde dagen och jag är trött. Jag springer på festivalgeneralen. Han är ännu tröttare. I en gränd sitter en Inkaättling, slumrande som en fällkniv över sin gitarr. Han är jättetrött. Åtta dagars fest är, faktiskt, ett svindlande uthållighetstest.

Så plötsligt springer jag på en lugn oas mitt i festivalstöket. På en liten innergård vid Lilla torg sitter en korsordslösande farmor och smuttar på ett glas vin sida vid sida med ett svartnaglat, öldrickande barnbarn. Tillsammans njuter de av den vilsamma jazzen som strömmar från scenen. Mysigt, familjärt och avkopplande på Hedmanska gården, min nya boj i bukten.

En trippel espresso senare på Stortorget. Hammerfall underhåller för en månghövdad symbios av barnfamiljer och metalskallar. Blöjmetal, säger en god vän. Överdrifter, säger jag, men håller med om att de goa gubbarna i Hammerfall är ganska ofarliga. Men jag har trots allt ett journalistiskt ansvar, så jag ringer gitarristen Oscar Dronjak och tar reda på hur farliga de är på en skala. Han berättar att de gillar att titta på Magnus och Brasse halv fyra på morgnarna i turnébussen. Jesus, kanske är de trots allt bindgalna hela bunten.

Ännu senare. Mando Diao bjuder in till det rockiga klangland de kallar för Ochrasy. 17 000 har kommit till Stortorget för att ansöka om medborgarskap. En imponerande siffra, men Timbuktu sitter ohotad kvar på Stortorgets tron.

I dag är det dags att sätta in nådastöten, när festivaltåget rullar in på slutstationen, den åttonde dagen.
Ark kallar sig det perfekta avslutningsbandet.
Nu är det upp till bevis.