Tre veckors valrörelse kvar till dagen då vi utser representanter i Europaparlamentet. Om man får tro mätningar och uppskattningar blir valdeltagandet inte särskilt mycket bättre än bottenrekordet 2004 då mindre än 40 procent av de röstberättigade masade sig till valurnorna.
Det kan till och med bli ännu lägre.
Självklart finns ingen anledning att skälla på dem som övervägt saken och sedan avstår. Effekten av en röst på ett visst parti utifrån den egna situationen är inte så tydlig som i kommunal- eller riksdagsval.
Det mest irriterande med det låga valdeltagandet är att opinionsmätningarna blir så osäkra.
Ska till exempel Piratpartiet kunna entusiasmera sina ungdomliga väljare att gå och rösta - i de åldersgrupperna var valdeltagandet nedåt 20-procentsstrecket förra gången.
Bortfallet av reella alternativ mot EU-medlemskap kan minska valdeltagandet. Vänsterpartiet kan säkert inte så många tänkas rösta på bara för EU-utträde, än mindre Sverigedemokraterna.
Huvudtipset tycks vara att Moderaterna och Socialdemokraterna får fem- sju mandat medan övriga partier hamnar på som mest två.
Folkpartiet är väl närmast två, vilket är lovande för deras sittande Europaparlamentariker Olle Schmidt från Malmö. Han är tvåa på listan efter Marit Paulsen.
Mest valbar av skånska kandidater är Hans Wallmark från Ängelholm på en femte plats på moderaternas lista - ettan Gunnar Hökmark kommer från Ystad och vistas i Skåne inte minst sommartid även om han bor i Stockholm.
På Socialdemokraternas lista finns Hillevi Larsson på en sjundeplats, vilket just nu känns aningen osäkert. Men den platsen kan falla ut om Sveriges representation ökar från 18 till 20 mandat när Lissabonfördraget börjar gälla.
En till tre representanter från Skåne kan det alltså bli under nästa period.
Och det är faktiskt frågan om inte det spelar en viss roll, inte minst för hur nära den europeiska politiken kommer oss.
En stor del av de beslut som drabbar oss - eller gynnar oss - härrör i dag från EU.
Stockholm och den nationella nivån har i gengäld minskat i betydelse - den regionala självstyrelsen i Skåne är faktiskt en annan utlöpare av samma trend som flyttat beslut till Bryssel.
Jag blev häromdagen uppmärksammad på en artikel i Landskronaposten från 1999 där Jerker Swanstein skriver.
Han är ju nu ordförande i Region Skånes styrelse - det närmaste en skånsk regeringschef vi har. Och han skrädde inte orden:
"Vad skall vi skåningar med Stockholm till? Ja, bortsett från att besöka staden, då och då, som vilken europeisk stad som helst!"
" ...varför inte avskaffa nationalstaten, som organisatoriskt begrepp, och låta oss skåningar sköta oss själva?"
"...varför... gå omvägen via Stockholm, varför inte gå direkt till Bryssel med önskemålen?"
"Vill vi få en utveckling i Skåne, kan vi inte tro att Stockholm gör någonting för den saken, utan det måste vi skåningar göra själva."
Sett i det perspektivet är det förstås viktigt att Skåne och södra Sverige har sina röster i Bryssel. Som Europaparlamentariker.
Men kanske är det också viktigt att Region Skåne har en bevakning och en direktkontakt med EU, och för den delen med Stockholm.
Det borde Jerker Swanstein kunna prioritera inom regionens verksamhet.
Även för den som inte går så långt som Jerker Swanstein, antingen 1999 eller i dag, finns det skäl att se EU som en garant för att regionernas Europa kan fortsätta att växa i frihet och mångfald - men ändå som en del av ett gränslöst Europa.
