Det var i oktober förra året som Evelina Cederberg Fagerströms föräldrar fick det tunga beskedet att deras dotter har leukemi. Tiden som följt därefter har varit en enda lång kamp –  mot sjukdomen och för Evelina. Sjukhusvistelserna har varit långa och behandlingarna har tagit hårt på fyraåriga Evelina.

Nästa steg

Nu är det dags för nästa steg – en stamcellstransplantation. Efter att ha gått igenom tolv miljoner donatorer hittades tillslut en som passade.
– De hittade en givare av navelsträngsblod, en liten bebis från Texas i USA, säger Jan Fagerström.
Tanken var att transplantationen skulle genomföras redan i mars men eftersom Evelinas tillstånd försämrades fick den skjutas fram.
– Det här är ett så pass stort ingrepp att läkarna vill att Evelina ska vara i bästa möjliga form.

Mår bättre

Nu mår Evelina bättre och den sjunde maj är det dags att genomföra stamcellstransplantationen. Några dagar innan flyttar pappa Jan, mamma Cecilia och Evelina in på Lunds Universitetssjukhus igen.
– Det är omöjligt att föreställa sig den press man känner just nu om man inte varit med om något liknande, säger Jan Fagerström.
De första fyra dagarna kommer Evelina att strålas två gånger om dagen. Sedan är det dags för själva transplantationen. När den är gjord har Evelina och hennes familj ytterligare en tuff tid framför sig.
– Vi räknar med att vara kvar på sjukhuset ett par månader. Allt beror på hur Evelina reagerar, säger Jan Fagerström.
Hur medveten är Evelina om vad som ska hända?
– Hon är ju bara fyra år men vi har försökt förklara för henne att hon har en sjukdom i blodet och att hon ska få en medicin som är dum mot henne, men ännu dummare mot sjukdomen.
Det här är första gången den här typen av stamcellstransplantation med navelsträngsblod genomförs på Universitetssjukhuset i Lund.
– Men vi känner stort förtroende för läkarteamet. De är världsklass, säger Jan Fagerström.
Både han och Evelinas mamma är medvetna om riskerna med transplantationen men känner sig mycket hoppfulla.
– Det måste man. Jag vet att det låter som en klyscha att säga att mitt barn är så jäkla starkt, men så känns det faktiskt. Evelina är oerhört stark.