Jag har ju talat om att Malmöfestivalen ska vara en källa till glädje, men visst finns det saker även jag irriterar mig på.
Varsågod: topp fem störiga festivalbesökare.

TVÄRNITAREN. Man går där i godan ro, takten framåt är maklig men regelbunden. Men så - pang! - råkar man trycka upp sin kladdiga langos i miniryggsäcken på kvinnan framför. För helt plötsligt har hon stannat mitt på gatan utan förvarning. Resultatet blir en mänsklig seriekrock och snart har även du fått något ätbart utsmetat i nacken.
LÅNGDANSAREN. Är förslagsvis en ung tjej som tillsammans med sina fnittrande, uppsminkade, tuperade tjejkompisar håller hand och bildar kedja när de går. Gärna sisådär sju, åtta töser på rad så man varken kommer fram eller tillbaks när man ska försöka forcera massan.
DJURMISSHANDLAREN. Alla ni som inte bor mitt i smeten men ändå syns med era hundar i festivalvimlet - jag föraktar er. Jag kan inte hålla räkningen på alla livrädda, sönderstressade hundar jag har sett ryckas fram i trängseln på Södergatan. Skäms!
BUFFELN. Precis som namnet antyder. Inga barn är för små, inga tanter för gamla - ska buffeln fram så ska han fram (ja, det är alltid en han). Festivalbesökarna ligger i drivor längs med trottoarerna när buffeln nått sitt mål. Som ofta består av något han kan äta. Eller öl.
BARNVAGNSÄLSKAREN. Jag har inga barn. Jag vet inte hur lång tid det tar innan ungarna kan gå själva. Men jag vet att jag har sett flertalet kids med fullt användbara ben fraktas runt på gatorna. Förslagsvis i en vagn med små stenhårda hjul som ideligen fastnar i kullerstenarna, fullastad med ryggsäckar, heliumballonger och minimunkar. Giv mig styrka.

Jag säger då det. Om alla bara kunde vara lika exemplariska som jag så skulle det vara en perfekt festival.