Det hela började i oktober förra året. Den annars så pigga och glada fyraåringen Evelina blev plötsligt trött och hängig. På vårdcentralen hemma i Kristianstad trodde läkaren att det var lunginflammation, men när penicillinkuren inte bet fick familjen en remiss till barnkliniken på Kristianstads centrallasarett.
– Så här i efterhand inser man ju att hon hade de klassiska tecknen. Hon var blek, trött och hade blåmärken. Men leukemi är ju inte det första man tänker på när ens barn blir sjukt, säger Jan Fagerström.

Enorm chock

Evelinas mamma, Cecilia Cederberg, var med henne hela dagen på sjukhuset.
Flera prover togs på Evelina och resultatet visade att hon hade en blodsjukdom och var tvungen att åka till Universitetssjukhuset i Lund.
– När hon fick beskedet ringde hon mig och sa att jag måste komma direkt, säger Jan Fagerström.
Resan till sjukhuset minns han knappt.
– Jag var så chockad att jag körde fel. Jag hittade inte till sjukhuset trots att jag bott här i 30 år.
Den 24 oktober fick Jan och Cecilia det tunga beskedet. Evelina hade leukemi.
– Det var som att kastas in i en mardröm. Den här sjukdomen drabbar så få. Man har större chans att vinna en miljon på tipset, säger Jan Fagerström.
Den fyraåriga flickan fick först genomgå en tuff cellgiftsbehandling som tyvärr inte hade effekt.
– Av någon anledning bet den inte på henne. Hon hade fortfarande många leukemiceller kvar i kroppen. Det är väldigt ovanligt. 95 procent brukar se en förbättring efter 29 dagar, men inte Evelina.

Ny behandling

Som första patient i Lund fick hon då genomgå en ny högriskbehandling.
– Hela november var som en mardröm. Evelina mådde så pass dåligt att vi inte ens kunde få upp henne ur sängen. Bara hon tog ett steg så skrek hon av smärta. Behandlingen slog ut både henne och leukemin, säger pappa Jan.
Men den plågsamma behandlingen gav resultat.
– Vi bara grät när vi fick besked om att den fungerat. Vi märkte även hur Evelina började bli sig själv igen. Hon har alltid varit glad och för första gången på sex veckor log hon igen, säger pappa Jan.
Förra måndagen lämnade Evelina, pappa Jan och mamma Cecilia sjukhuset och flyttade hem till Kristianstad igen. Hem till villan och syskonen Joacim, 16, och Emelie, 13.
Nu var det dags för nästa steg i behandlingen. Evelina måste göra en stamcellstransplantation. Men än en gång stötte man på problem.  Inget av de 40 000 vävnadsprov i det så kallade Tobias-registret matchade henne. Inte heller sökningen bland de över tolv miljoner donatorer som finns i världen gav någon träff.
– De letade i över en månad utan framgång. Det kändes som benen slogs undan på oss igen.

Snart transplantation

Men så blev det äntligen en träff.
– De hade hittat en givare av navelsträngsblod som matchade Evelina. Det kändes så bra.
Om drygt en månad är det dags att flytta in på universitetssjukhuset i Lund igen. Då ska Evelina genomgå stamcellstransplantationen.
Transplantationen är näst intill ett måste för att Evelina ska bli helt frisk.
– Utan den har hon bara tio procents chans att överleva eftersom cancern kan komma tillbaka, säger pappa Jan.
Familjen är medveten om att de har ytterligare en tuff tid framför sig. Efter transplantationen kommer Evelina få ligga kvar på sjukhuset ytterliggare sex, sju veckor.
– Man känner en stor rädsla så här inför transplantationen. Vi kämpar mot en sådan mäktig fiende. Men samtidigt vet jag att Evelina är stark. Hon har en så stark vilja.