För några år sedan hade jag uppdraget att skriva Riksbankens historia (Pengarna och makten, Atlantis 2009). Mitt i de lugna åren efter IT-bubblan höjde kanadensaren Bill White 2006 ett varnande finger. White var chefsekonom vid Bank for International Settlements (BIS) i Basel, centralbankernas centralbank.
White varnade för inflationen som enda måttet på temperaturen i ekonomin. Visserligen hade högkonjunkturerna efter andra världskriget normalt drivit upp inflationstakten, men det hade inte alltid varit så. Runt sekelskiftet 1900 skapade den förra globaliseringen ett helt annat läge. Även då pressades prisnivån i världen av ett kraftigt ökat utbud.
Tekniska språng, frihandel och starka kapitalflöden vidgade marknaderna. Tillväxten var stark men räntan låg. Då blev det billigt att låna, expansionen lockade till investeringar, och värderingen av aktier och fastigheter rakade i höjden, för att kollapsa i 1907-1908 års kris.
Jämnt hundra år senare bekräftade sub-prime och Lehman Brothers Whites varningar. Även den senaste globaliseringen har tryckt ned priserna. När Kina, Indien och det forna sovjetblocket gav sig in i världshandeln trycktes inflationen tillbaka, trots att även den gamla världens fabriker gick för högtryck. Vinsterna blev heta pengar i bankernas utlåning och bostadsspekulanterna drabbades av kedjebrevsfrossa.
Men centralbankerna lät sig nöja med att inflationen var låg. Deras fokus på prisstabiliteten skymde de växande farorna för betalningsväsendets stabilitet. Den låga inflationen hade förmått världens penningpolitiska makthavare att hålla igen räntorna; med lättlånat kapital blåste spekulanterna upp den ena bubblan efter den andra. När bankerna efter Lehmankraschen inte längre vågade låna ut till varandra blev 2007-2008 en rysare i världsekonomin.
Om drygt en vecka ska Riksbanken besluta om räntan. Vice riksbankschefen Lars E.O. Svensson har satt fingret på räntans betydelse för konjunkturen och sysselsättningen. Men Riksbanken har också ansvaret för betalningsväsendets stabilitet. Med låga räntor frestas hushållen att låna billigt och driva upp priserna på villor och bostadsrätter. Riksbankens dubbla uppgift tvingar direktionen att avväga sysselsättning mot skuldsättning.
Kanske spelar en annan faktor in. Inga beslutsfattare redovisar så öppet hur de resonerar som medlemmarna av Riksbankens direktion. Den öppenheten ställer stora krav. Om man har fäst sin åsikt på papper är det mänskligt att hålla fast vid den. Men penningpolitikens växlande förutsättningar kräver att ledamöterna orkar ompröva sina ställningstaganden.
Svenssons och hans kollega Karolina Ekholms argument för en räntesänkning har ökat i tyngd när konjunkturen bromsat in. Att bostadspriserna stagnerar minskar rimligen farhågorna för den finansiella stabiliteten. Då borde det vara upplagt för ett konstruktivt samspel mellan Riksbanken och regeringen. Om regeringen kyler ned lånelusten genom att flagga för en skatteöversyn där även avdragsrätten prövas, då kan Riksbanken lättare sänka räntan och stimulera ekonomin.