Lediga dagar spenderar jag vid havet på Ölands sydöstra sida. Här är ännu oexploaterat och få turister, även om allt fler husbilar hittar hit och stranden blir trängre.

Många fastboende är bönder med ganska stora gårdar; somliga har småföretag som den lilla bilverkstaden i svängen; andra levererar dagligen färsk torsk och flundra; en del pendlar till Kalmar eller jobbar i kommunen.

Livet på Öland har förstås mycket gemensamt med till exempel livet i Göteborgs innerstad eller en förort till Stockholm. Det är sant. Även här vill människor ha ett arbete, här behövs vård, skola och omsorg och livspusslet skall gå ihop. Också här ska livets alla vedermödor och glädjeämnen erfaras. Samtidigt är tillvaron väldigt olik den i storstaden. Här finns betydligt färre jobb, vilket skapar en sårbarhet både för individen och för samhället i sin helhet.

Om ett småföretag lägger ned finns det få jobb att söka. Utbudet av service, kultur och fritidsaktiviteter är generellt mindre. Landsbygdsbon är dessutom mer utsatt för naturens skiftningar. En snöstorm vid öländska havsbandet är mer kännbar än ett snöoväder i Vasastan; det är sällan du bli helt strandsatt på Odenplan utan möjlighet att handla mat.

Frågan är vem eller vilka som i dag prioriterar landsbygden i svensk politik. Finns det något parti som vågar sätta det möjligen uttjatade men relevanta epitetet ”levande landsbygd” högst upp på dagordningen? Nej, är mitt förundrade svar.

I Almedalen meddelade Jonas Sjöstedt att Vänsterpartiet skall bli ”Sveriges nya landsbygdsparti”. Det lät mest som något i raden av allt annat som den nya vänsterledaren ville täcka in under sitt premiärtal i Visby. Med perspektiv framstår det dock som en rätt klok idé, om den skulle realiseras, vilket är tveksamt i Vänsterpartiets fall.

Miljöpartiet har gått från att ha rötter både i staden och på landet, till att i dag vara en fullständig storstadsvinnare väljarmässigt. Partiet har insett skevheten i stödet och börjat mobilisera för att attrahera även boende utanför storstaden. Nöten att knäcka är vad som kan förena och attrahera såväl hipstern på Södermalm som mjölkbonden på Öland.

I tisdags var jordbruksminister Eskil Erlandsson värd i radioprogrammet Sommar. När jag lyssnar på Eskil framgår däremot hur Centerpartiet helt klart har potential att återerövra landsbygden som ”sin”. Eskil, som person och politiker, är definitionen av det jag möter på Öland. Centerpartiet skulle med störst trovärdighet kunna formulera ett lättfattligt budskap om hur landet utanför tullarna skall levas, och hur detta kanske är viktigare än att Stureplanindividens integritet inte blir kränkt. Men då måste man våga göra den prioriteringen i sitt budskap, våga bli ”Sveriges nya landsbygdsparti”.

Problemet är rädslan att förlora i storstaden. Här finns ju väljarna. Sant, men inte alla. Rent matematiskt kan det vara smartare att våga värna landsbygden framför staden. Mjölkbonden, bilmekanikern och den kommunala fastighetsskötaren på landet väntar på att bli sedda. Här finns säkra röster att hämta. Kanske inte de flesta, men säkra. Och sannolikt räcker de för att fortsatt kunna titulera sig riksdagsparti.