I höstas satt jag på tåget mellan Bratislava och Wien under den konferens om denna gränsöverskridande storstadsregion som mycket väl kan bli en farlig konkurrent till Öresundsregionen.
Tåget tog en timme på sig att tuffa de 60 kilometrarna och man undrar om det inte gick snabbare när spårvagnar förenade de två städerna i den lyckligare tid som var innan Hitler och Stalin mosade Centraleuropa.
Att järnridån inte helt gått upp blev tydligt när österrikisk polis travade genom tåget och avkrävde oss pass. Och dessutom ägnade extra tid åt en kvinna i resesällskapet som var från Estland; hon misstänktes för att vara ryska, och då hjälpte det inte helt med ett pass från ett EU-land.
Det är tydligt att de har värre bekymmer att bereda väg för ökad integration än vad vi har, en Öresundsbro och ett slitsamt arbete att ta bort legala hinder är det viktigaste. De språk- och kulturproblem som vi ofta talar om visavi Danmark är kanske så små att likheten snarare är en av våra stora konkurrensfördelar.

Att svenskar tvekar över vad fem og halvfems betyder är nog ett intet mot att försöka använda slovakiska i ett Wien där ingen tycker det är idé att studera ”ett så litet språk”.
Nu försvinner i alla fall passpolisen eftersom Slovakien tillsammans med ett antal andra länder, bland annat Polen och just Estland, blir medlemmar i Schengensamarbetet. Och då behövs i teorin inget pass.
Detta hyllar till exempel i går EU-minister Cecilia Malmström i en debattartikel i Sydsvenskan. ”Glöm passet” är rubriken.
Det är tyvärr närmast ett hån mot svenska folket. Genom att staten av fullständigt obegripliga skäl bestämt att körkort och andra giltiga ID-handlingar inte ska ha uppgift om svenskt medborgarskap så är det enda som ersätter passet det nya nationella ID-kortet som polisen utfärdar.

För alla som redan har körkort och kanske presskort eller andra yrkeslegitimationer är det minimalt intressant att släpa på ett andra eller tredje kort.
På såväl körkortet som andra godkända ID-kort finns plats för nationalitet/medborgarskap.
Det är slarvigt, inkompetent och egentligen oförskämt av myndigheterna att inte se till att ens det statliga körkortet kan användas för att i det ”passlösa” Schengeneuropa bevisa att man är medborgare i ett Schengenland.
Svenska folket borde ställa sina politiker mot väggen och kräva bot och bättring.
I alla fall är det olämpligt att ministrar skryter med att man inte längre behöver pass när i själva verket alla svenskar utom den ynka procent som köpt ett nationellt ID-kort kommer att behöva pass även framdeles.

Att gränserna försvinner betyder inte att den geografiska samhörigheten försvinner. Vi har fortfarande vårt svenska språk, vår nordiska kulturhistoria och författare och filmmakare som ligger oss närmare än andra. Men skillnaden i ett gränslöst samarbete är att det ändå finns regioner som definieras, inte av sina gränser utan av kärnan, och vilkas utsträckning faktiskt kan variera.
Människors identitet är redan i dag självbestämd i stor utsträckning.
När SOM-institutet 2006 mätte skåningarnas självupplevda geografiska anknytning så var det en stor majoritet – tre av fyra, faktiskt – som i första hand var skåningar eller boende i just sin ort i Skåne.

Enbart elva procent kände sig i första hand som boende i Sverige – faktiskt färre än gruppen som identifierade sig med Norden, Europa eller som världsmedborgare!
När svenska fotbollslandslaget spelar eller kungen fyller år är det kanske lite annorlunda, men det är egentligen specialfall.

Ju mindre gränserna betyder, och ju friare vi kan röra oss i Europa, desto mer betyder en nära identitet för människorna: något man har grepp om och känner geografiskt, kulturellt och historiskt.
Det är nästan så att man ifall man nu ska ha ett nationellt ID-kort med medborgarskap kanske skulle ha plats för en självvald identitetshänvisning: landskapsvapen, eller flagga för härkomst, eller kanske för den delen dubbla symboler.
Identitet är nämligen viktigt.