Efter en höst av för den sittande regeringen deprimerande opinionsmätningar så kom så alla opinionsmätningars storebror: SCB:s stora mätning med fler tillfrågade än hos någon annan.
Säkerheten för hela riket blir bättre, men dessutom blir det möjligt att mäta även gruppers partisympatier.
Tråkigt nog för Fredrik Reinfeldt & co så är tendens precis som i de andra mätningarna: Oppositionen leder stort och de borgerliga hamnar på 39,9 procent, plus eller minus 1,0 procent, medan bara s och v tillsammans 51,0 procent plus eller minus 1,0; och till det kommer miljöpartiet. Sverigedemokraterna ligger fortfarande vid tre procent.
Det enda positiva är egentligen att kristdemokraterna till skillnad från i många andra mätningar av SCB placeras väl över fyraprocentsspärren.
Moderaternas partisekreterare Per Schlingmann ser som mest positivt att socialdemokraterna inte ökar längre, men den trösten är säkert begränsad eftersom socialdemokraterna ensamma är sex (6) procent större än de fyra allianspartierna tillsammans och mer än dubbelt så stora som moderaterna.
Ser man det matematiskt är det en svår process att vända underläget för regeringspartierna. Rimligen når inte moderaterna upp till förra valets siffror utan hamnar på mer normala m-siffror kring 20-22 procent. I dag ligger samtliga tre andra allianspartier under valresultatet, men ska regeringen sitta kvar krävs det att något går fram ordentligt och kompenserar de övrigas tillbakagång. Samt att inget borgerligt parti halkar ur riksdagen.
Och det i ett läge där konjunkturen kan förväntas ha försämrats och man inte som 2006 kan spela på missnöjet med Göran Persson och socialdemokraterna.
Samtidigt är två år och åtta månader en lång tid i politiken. Alliansregeringen hoppas mycket på att de ”impopulära besluten” ska ha visat sig ge utdelning 2010. Och på att socialdemokraterna inte ska lyckas formulera ett tillräckligt attraktivt alternativ när de väl tvingas presentera sin politik.
Nog behövs det något mer. Ska man klara sig krävs det med säkerhet både profilering av partierna och av den gemensamma alliansen.
De borgerliga partierna kan inte bli för lika och de ska vara kvar som självständiga. Samtidigt var den gemensamma alliansen den näst Göran Persson det största skälet till valvinsten 2006.
Varför inte testa lite gemensamhet redan i valet till Europaparlamentet 2009? Moderater och kristdemokrater tillhör visserligen en partigrupp och folkpartister och centerpartister en annan, men nog kunde man försöka ha sina listor under en samlande partibeteckning?
