Det finns inget svårare än att leda med tre procent i Sifo, skulle man kunna travestera sportcitatet om det hemska att leda med 3-0 i ishockey.
Ty så är läget för socialdemokraterna när de nu samlas till kongress.
Jobbkongress kallar de den, och lagom till den meddelar Dagens Industri av alla att Mona Sahlin åter har högre förtroende än Fredrik Reinfeldt i att "hantera jobb och arbetslöshet".
Det brukar socialdemokratiska ledare ha, moderata brukar i stället leda i att skapa gott näringslivsklimat och nya företag - vilket kanske är vad som ger jobb.
Upplagt för klang och jubel således?
Nej, knappast. Den socialdemokratiska ledningen, som ju vill förnya, kanske till och med skapa "nya socialdemokraterna" för att slåss med alliansen om mittfältet i politiken, hade nästan hellre sett sämre siffror och därmed större krismedvetenhet hos ombuden.

Nu riskerar man att kongressen blir en riktig halloweekongress som skrämmer marginalväljarna med gammal nattstånden vänsterretorik.
Och då kan valvinsten slinka ur händerna.
Detta är dock inte enda problemet:
Koalitionspartnerna i vänsterpartiet är ett stort problem. Lars Ohly och hans partikamrater har lagt budgetförslag som skiljer sig mer från socialdemokraternas än vad socialdemokraternas skiljer sig från regeringen!
Landets opinion är inte enhetlig, den har delats i tre delar. Storstädernas centrala distrikt där nya rörelser som Miljöpartiet, Piratpartiet och Feministiskt initiativ går bra. Storstädernas kransområden där alliansen håller på att vinna allt. Och så resten av landet där socialdemokraterna är starka.

Partiledarens bristande popularitet bland väljarna, och svårighet att få helhjärtad uppslutning från det egna partiet. Just det senare är nog den knepigaste svagheten. Många har trott att Sahlin faktiskt skulle ta sin Mats ur skolan och lämna över till någon annan, till exempel Sven Erik Österberg.
Så nog finns det skäl att bita på naglarna för Sahlin och kretsen kring henne.