Igår kväll var det en ny manifestation i Malmö, den här gången på Stortorget. Tidigare på dagen hade riksdagen på socialdemokratiskt initiativ debatterat våldet i Malmö. Inramningen kunde vara mindre tragisk: Tidigare på fredagen knivmördades en kvinna bara några hundra meter från Stortorget.
Manifestationen, med överskriften "Alla vi som älskar Malmö" presenterades på Facebook bland annat med texten:
"Vi lämnar alltså all politik och alla negativa bilder utav Malmö och sprider Malmös ljus och kärlek och startar om på nytt igen, med inriktning på alla goda krafter samt ett samarbete över gränserna bland alla som kan påverka i vårat älskade Malmö."
Tillsammans skulle man dricka varm choklad och mötas.
Förutom mordet var det en aning dämpande för stämningen att de två arrangörerna Tony och Linda Bengtsson fick sin bil uppbränd natten mellan onsdag och torsdag - ganska troligt som en hämnd för hans engagemang.
Uppslutningen var klart mindre än den efter morden vid nyår. Några hundra samlades där. Bland deltagarna Malmös oppositionsledare Anja Sonesson (M) och den kände antigatuvåldsaktivisten och riksdagsledamoten Anton Abele.
Fredagens mord var av allt att döma ett vidrigt relationsdrama. Och har inte mycket med Malmös problem de senaste åren att göra, dessa stavas gänguppgörelser eller serieskytt. Men bidrar ändå till en del av agendan.
Vi ska inte förvänta oss att manifestationer med tända ljus och uppmaningar till kärlek löser alla problem. Men det gör sannerligen inte debatter i riksdagen heller.
Det socialdemokratiska budskapet i riksdagen var för övrigt att det som gjorts vara bra, men var för lite. Och det som gjorts hade påbörjats av Göran Perssons regering före 2006.
En något annan bild än den som de makthavande socialdemokraterna i Malmö stad har bjudit på; enligt dem har regeringen inte gjort tillräckligt.
Det är väl sant att en del i den politik som förts från båda blockens sidor de senaste decennierna inte har varit så genomtänkt när det gäller att undvika kriminella gängbildningar. Dock kan man undra hur läget skulle ha varit om inte antalet poliser pressats upp sedan 2006.
Det är emellertid inte alls säkert att vi skulle ha sluppit gängen även om staten agerat klokare i integrationspolitik och gynnade av jobbskapande, eller om Malmö stad inte uppvisat den rådande härdsmältan i skolsystemet. men det skulle nog finnas bättre möjligheter att ta itu med våldsproblemen.
Inte minst skolorna är ett stort bekymmer. En gång i tiden var det i Malmö precis som det brukar vara för större städer: Nämligen att de som vill ha bra skolor för sina barn, eller för sig själva, söker sig dit.
I dag är det nästan tvärtom. Många flyr från främst de kommunala skolorna i Malmö, ofta till andra kommunala skolor som fungerar bättre. Men ibland till andra kommuner.
Och detta är den kanske viktigaste framtidsfrågan för Malmö. Och en fråga vars lösning kan bidra till mindre våld och mindre kriminalitet.
Malmös problem löses i vardagen.
Fredagens manifestation. Lindängsbon Tony Bengtsson vid mikrofonen på Stortorget under samlingen mot våldet i Malmö. Foto: Peter J Olsson
