Sällan har vi haft en större regering än den som nu tillträdde. Statsministern löste problemet med att inte kvadda koalitionspartierna men ändå premiera Moderaternas framgång genom att öka antalet ministrar.
Samt ge de andra Allianspartierna något mindre betydelsefulla ansvarsområden.
Den utökade regeringen gav alltså plats för alla möjliga breddningar, dock ingen geografisk. Skåne har sällan varit så dåligt representerat.
Kvotering är kanske inte förstahandskravet vid regeringsbildning, men nog är det märkligt att Skåne och Sydsverige blir styvmoderligt behandlande.
Speciellt som Tobias Krantz från Småland petas liksom Cristina Husmark Pehrsson från Skåne och Landskrona.
Kvar från Sydsverige är Malmös Tobias Billström och Ljungbys Eskil Erlandsson.
Det är ju inte så att det råder någon brist på politisk tyngd och ministerkompetens i Sydsverige. I alla fyra Allianspartier finns gott om folk bara i Skåne som kunde bli ministrar.
Och bortplockningen av Cristina Husmark Pehrsson imponerar inte. Hon har i och för sig inte effektivt kunnat försvara sjukförsäkringsreformen, men det kunde ju knappt Alliansens partiledare i valrörelsens debatter. Och de fel som finns är hon ingalunda ensam ansvarig för. Sven Otto Littorin har sitt ansvar på Ams- sidan, och förstås från början finansdepartementet.
Idén bakom reformerna är sunda. Det finns brister i genomförandet, framförallt att man inte varit öppen för behovet av justeringar längs vägen. Men hur regeringsarbetet leds är en fråga för statsministern och de tre övriga partiledarna.
Skulle hon hanterat frågorna dåligt så borde hon förstås ha sparkats för ett halvår sedan. Som det är nu känns det som man behöver en syndabock.
Men det finns ett problem till med petningen av Husmark Pehrsson, hon har ju också varit nordisk samordningsminister med ansvar för Öresundsintegrationen. Också det kunde gått snabbare, men Husmark Pehrsson har i alla fall agerat.
Risken nu är att Öresundsfrågorna, som ju inte är knutna till något bestämt departement, nu i bästa fall måste startas om från grunden och i värsta fall prioriteras ner som under delar av Göran Perssons regeringstid.
Tillsammans med att Kristdemokraterna rätt obegripligt petat Mats Odell som gjort stora insatser för Skånes självstyrelse och regionfrågan ser det inte bra ut.
Det bästa som kan göras för att rädda läget är att låta Tobias Billström ta över Öresundsfrågorna. Har han kunnat dubblera som arbetsmarknadsminister i några månader klarar han nog Öresund också bredvid migrationen!
