Polisen i Skåne mäter sedan några år "tryggheten" de boende känner, främst i det egna bostadsområdet. Och det kan konstateras att oron tycks ha minskat sedan 2008 på de flesta ställen - och i de flesta områden ligger på en inte särskilt alarmerande nivå.
En stad som Landskrona, som har haft problem med sitt rykte har till exempel inte dåliga siffror. Ganska låg nivå på utsatthet för brott och oro att utsättas, läget har uppenbarligen dessutom förbättrat från tidigare utsatthet i centrala staden.
Och i kommuner som Lund, Ängelholm, Ystad och Svedala förefaller läget nästan idylliskt.

Möjligen kan man undra över att andelen som utsatts för brott sjunkit rätt ordentligt. Det har ju inte antalet anmälda brott på samma sätt, så var har offren tagit vägen. Det skulle kunna tyda på att gruppen som svarar på enkäter ändrats.
Men överlag är det ett hyfsat betyg till polisen och rättsväsendet. Precis som vi kunde berömma polisinsatsen i Malmö i helgen så verkar man på många ställen ha kontroll.
Kanske är det de senaste årens fler poliser som haft effekt? Kanske jobbar man lite smartare?

Tyvärr är den ljusa bilden inte entydig, i främst Malmö men också några områden i Helsingborg tyder siffrorna på att det inte är så bra.
I Malmö är problemen stora i ett antal stadsdelar. Det är nästan enklast att räkna upp dem som inte har så stora problem, men värst tycks det vara i Södra innerstaden, Malmö centrum, Fosie och Rosengård.

Bland de så kallade fokusområdena utmärker sig Herrgården och Södra Sofielund.
Där finns ju bland annat de omskrivna problemen kring Seved. Där de först identifierades, sedan hölls tillbaka med massiv polisnärvaro, för att komma tillbaka när polisens punktmarkering slutade.
Det finns uppenbarligen gränser för hur väl polisens strategier klarar av områden med grava problem. Och i så fall måste man hitta nya och bättre arbetsmetoder, eller vara ihärdigare.

Klart är att polisens attitydundersökningar kring otrygghet är ett bra initiativ och kan hjälpa till att prioritera insatser.
Dock, de måste nog kvalitetssäkras på faktisk brottsstatistik och kompenseras för eventuella systematiska bortfall av till exempel svaga grupper - som kan tendera att även vara mer brottsutsatta.
Målen är ju klara: Brott ska hindras eller be­straffas. Och alla ska våga röra sig i sina egna bostadsområden.