Men Moderaternas framgång med fem mandat balanseras helt av att övriga tre Allianspartier gick tillsammans precis lika många mandat back. Fortfarande saknas tre mandat till egen Alliansmajoritet.
Miljöpartiet, som tillsammans med Alliansen styrt regionen i en femklöverkoalition under den gångna perioden, går också framåt.

Socialdemokraterna och Vänsterpartiet går bakåt. Uppenbarligen har det missnöje som finns på många ställen med vården eller kollektivtrafiken inte kanaliserats i röster på vänstersidan.
Samma parlamentariska förhållanden som ledde till femklövern 2006 finns nu också: Den stora SD-klumpen med mandat gör att inget av de traditionella blocken kan bilda majoritet,

Det naturliga är väl då att Miljöpartiet väljer att förhandla fram en koalition med Alliansen.
Visst, MP kan ställa krav i kraft av mandatvinster, men har haft en ganska lyckosam utväxling redan under de gångna fyra åren. Så varför inte ta fyra år till?
Eftersom det inte blev en rödgrön regering så störs inte en ny femklöver av hänsyn till rikspolitiken heller. Det är väl till och med tveksamt om det rödgröna blocket i riksdagen i och med valförlusten inte få ses som i praktiken avslutat för den här gången.
Förhoppningsvis kan en fortsatt femklöver även en kommande period hitta samförstånd med åtminstone Socialdemokraterna om Region Skånes framtidsfrågor. Det har ju gått rätt bra fram till nu.

Det finns en enighet om värdet av ökad självstyrelse och om nödvändigheten av stora infrastrukturinvesteringar. Inte minst med en minoritetsregering i Stockholm ökar värdet av enighet i Skåne.
Även dagens skånska vårdvalssystem utformades av majoritet och Socialdemokrater tillsammans, även om man sen har haft skilda uppfattningar om en del av genomförandet.
Med nästa val fyra år avlägset borde man väl kunna sätta sig och diskutera förbehållslöst. Valresultatet måste förstås slå igenom, men det blir bättre med breda överenskommelser när det går att nå sådana.