I veckan började den muslimska fastemånaden Ramadan, som innehåller en rad av religionens viktigaste högtidsdagar.
För bara några år sedan var detta nästintill okänt i Sverige, men märks nu alltmer i medier och på skolor och andra offentliga institutioner.
Det är inte bara en påminnelse att Sverige numera har en rätt talrik muslimsk minoritet, utan kanske också att religion och religiösa sedvänjor inte alls - som man kanske har förletts att tro i det hypersekulariserade Sverige - något som är på tillbakagång.
Ramadan verkar i sig vara en rätt bra idé, ty bortsett från själva avhållsamheten så sägs den innebära att man ska "ge allmosor till de fattiga, visa speciellt hög aktning för sin familj samt rena sitt sinne genom att undvika beteenden som våld, ilska, avundsjuka, småaktighet, girighet och illasinnad ryktesspridning".

I helgen kommer jag själv att delta i en konferens på en liten ö i Blekinge skärgård där några hundra inblandade i sociala medier på internet möts i verkliga livet. Givetvis är de förändringar som internet gett en minst lika viktig trend i dagens samhälle - och med mycket positiva inslag. Ännu vet vi nästan inte någonting om vad som kommer ut av detta.
Ta en sådan sak som att det är näst intill gratis att nå hela världen med sitt budskap. Eller att stora delar av mänsklighetens samlade kulturella landvinningar kan finnas tillgängliga några knapptryck bort. Och att det naturliga sättet att samspela på nätet är dialog, inte monolog och passiv konsumtion.
Samtidigt finns det motkrafter som vill kontrollera, stoppa, hindra och klavbinda internet. Därför kommer det att bli mer och mer politiskt hett, och det intressanta är då att en del av föremålet för striden, nämligen sociala medier som bloggar också är det stridsfält där striden kommer att utspelas.

Men inte bara Ramadan börjar nu utan också valrörelsen. Lagom till den kommer en mycket intressant bok av Christer Isaksson om "Den nya vän(S)tern", Han lämnar en översikt över dagens socialdemokratiska elit och försöker bland annat placera in dem i ett höger-vänster-schema. Höger och vänster då i ett socialdemokratiskt perspektiv, där han historiskt bara ser Olof Palme av partiledarna som representant för partivänstern - eller om det var tidsandan kring 1968.
I mitten, och fortfarande en centralfigur, hamnar Ingvar Carlsson.

Däremot är vänstersidan stark bland dagens ledande socialdemokrater, enligt Isakssons genomgång. Han använder då bland annat den Valkompass som Åke Ortmark lät de intervjuade genomgå i hans intervjuprogram. Flera ligger nära Vänsterpartiet, både i politik och i vilket andrahandsparti de själva anger. Detta stämmer säkert även med medlemmar och aktiva i partiet. Men knappast med strömningarna i väljarkåren.
Däremot ligger makten nu hos Mona Sahlin och den socialdemokratiska högerflygeln. Ett av problemen för henne då är att partiets mäktiga verkställande utskott har en vänsterövervikt. I Isakssons listning har Sahlin bara säkert stöd av Thomas Östros och Mikael Damberg, och möjligen av Anneli Hulthén från Göteborg.
En eventuell Sahlinregering skulle då snarare väga över åt höger - bortsett då från de ministrar som Västerpartiet skulle få in.
Intressant är att många av vänsteroppositionen har sin plattform i Skåne: Heléne Fritzon från Kristianstad, tidigare ministern Morgan Johansson och Marie Granlund från Malmö tillhör dem, och skulle enligt Isaksson därför knappast vara aktuella för regeringsuppdrag.

Ilmar Reepalu räknas av Christer Isaksson till högern, Reepalu satte en gång i tiden i Valkompasstestet Vänsterpartiet - som han nu regerar med i Malmö - som näst sämsta parti!
Luciano Astudillo från Malmö kallar Isaksson däremot för mittensosse, förmodligen på grund av hans röda ungdomstid.
Isakssons bok är fylld av kunskap om personer och skeenden inom Socialdemokraterna. Den visar tydligt på spänningarna i ett parti där ledningen försöker förnya - skapa den nya vänstern - men har majoriteten i partiet emot sig.