Uruselt, sa Mona Sahlin i går, men frågan är om det räcker som betyg.
Hon sitter i alla fall kvar som partiledare, ingen har ännu krävt hennes avgång men det talas om en extrakongress nästa år - vilket inte behöver betyda att partiledarskifte blir aktuellt, men kan bli det.

Man tillsatte dessutom en kriskommission där skilda områden ska granskas. Det blir bara det en besvärlig sak, inte minst för att uppfattningarna från början går vitt isär om orsakerna. Det finns en "högerlinje" om att man inte förnyat sig tillräckligt, och så "traditionalisterna" som anser att gått alldeles för långt.
De hårda fakta som finns tyder kanske på att förnyarna ligger närmast sanningen. En opinionsmätning gjord av United Minds tyder på att det i ordning var attacken mot rutavdraget, samarbetet med Vänsterpartiet och avvecklingslinjen om kärnkraften som var skälen för dem som bytte block till Alliansen.

Malmös Luciano Astudillo, suppleant i partistyrelsen och en av dem som förlorat sitt riksdagsmandat, passade emellertid på att försöka få ömse sidor att komma närmare varandra.
I arbetsgrupperna är de två falangerna representerade. Från vänster kommer tidigare folkhälsoministern Morgan Johansson, kommunalrådet Anna Johansson från Göteborg och Kajsa Borgnäs. Till höger hittar man Ardalan Shekarabi och kommunalrådet i Kalmar Johan Persson. Persson har klarat sig bra i hemkommunen, och nog borde de ta lärdom av andra socialdemokrater med hyfsade resultat i sina kommuner, som Ilmar Reepalu i Malmö och Anders Lago i Södertälje.

Det betyder inte att Socialdemokraterna om de ska komma igen måste bli relevanta i dagens samhälle. Det som hänt i år är att de förlorat ställningen som Det Stora Statsbärande Partiet och blivit ett av många.
De kan säkert få höga valresultat i något eller kommande val - vi väljare på 2000-talet är lättrörliga - men de kommer aldrig mer att kunna prenumerera på 40-50 procent av svenskarnas röster. Precis som aldrig mer alla svenskar kommer att ha sett samma tv-program.