Sveriges Television invigde i går sitt nya hus i Malmö. Som en symbol för den nya tiden flyttade man in på gammal industrimark och precis intill den unga högskolan.
Någon utbyggnad är det inte frågan om, snarare en slimning och modernisering. Ytan är en tredjedel av den som fanns tidigare, resurser ska hyras in vid behov. Och förstås ligger produktionen i mycket utlagd på produktionsbolag.
Men SVT:s vd Eva Hamilton lugnade den interna oron över att Malmö ska få mindre att göra, man skulle inte skaffat ett nytt hus än mindre invigt det ståtligt om det inte skulle göras tv och mycket tv där.
Och vi får väl tro på henne.

Hon förklarade också att de program som ska göras skulle ha regional prägling. Hon ville inte se några sommarkvällar med enbart influgna stockholmare.
Och det är väl gott och väl. Statstelevisionen har gamla anor i Skåne och Malmö och ska naturligtvis finnas på plats. Bolagets styrelseordförande Lars Engqvist, med sina Malmökopplingar, var förstås på plats. Det är väl bara att beklaga att han inte har makt att driva det han en gång stred så hårt för: Att den ena SVT-kanalen skulle ha huvudkontor i Malmö eller Göteborg och att ett nyhetsprogram också skulle ha bas utanför Stockholm.

Det är inte bara Kockumskranen som försvunnit från Malmö. Som bekant även några media-institutioner. Arbetet, som Lars Engqvist var chefredaktör för ett tag, gick i graven trots sin långa historia. En frisk regional satsning som Kanal Lokal i Skåne lades ner innan ens en majoritet fått upp ögonen för den.
Sådant kan hända. Men samtidigt växer det nya. Media är långt ifrån en stelnad bransch i Malmö. Och riktigt vilka vägar som kommer att öppnas framåt vet man ännu inte.

Om public service talas det många vackra ord, inte minst på gårdagens invigning. Samtidigt finns kritik och invändning mot hur public service fungerar.
Och vilken medieverklighet som i dag växer? Självfallet blir det en kamp om vem som vinner publik och lojalitet. Och pengar.