Tack och lov börjar det ljusna nu igen vid den tidpunkt när jag stiger upp: Det blir lättare då.

Härom dagen vaknade jag och slogs av synen från mitt sovrumsfönster. Himmelen, inte himlen - det är ju i Malmö, var djupblå, fönstren i huset mitt emot började tändas och bakom detta stack två stora byggkranar upp. En med tre varningsljus synliga.

Jag kunde inte låta bli att ta en bild och skicka ut på internet med bildtexten: Och tillade att byggkranarna i bakgrunden var ett vanligare Malmötecken än skottlossningar.

För så är det. I femton år har det byggts igen i Malmö, i bland så mycket att horisonten varit fylld av spretiga och potenta byggkranar. Som bygger ett nytt Malmö. Ur havet har en stadsdel växt upp, ute på åkrarna vid Hyllie planläggs nu nästa - och det enda negativa är att det också är delar av världens bästa åkermark.

Men det är inte ryktet just nu.

I ett annat inlägg på internet i går så skriver en bekant till mig om hur han skulle hjälpa sin svärmor att teckna bilförsäkring på hennes Mitsubishi Colt. Och får det lätt förskrämda svaret:

- Sa du att du var från Malmö och ville försäkra en Colt?

Varför man inte skulle få försäkra sin revolver om hade en vet jag inte, men nog är det en lite lustig illustration.

Det påminner i och för sig om hur orter kan få dåligt rykte. Minns ni för några år sedan när brottslighet och ungdomsbråk präglade bilden av Landskrona. Det var gangsterstaden alla skulle bort ifrån. Fast läste man då statistiken fann man att de sociala problemen, i arbetslöshet, utanförskap, brott och så vidare var större i Malmö, Helsingborg och Göteborg, och mycket större i Stockholm.

Då fick man förklara detta, och jag minns att jag skrev om att Malmö inte bara hade kriminalitet och socialbidrag, utan också en lyckad och växande ekonomi; inte bara tröstlösa miljonprogram, utan Västra hamnen; inte bara smuggelcigaretter, utan ett frodigt krog- och nöjesliv.

I dag är det dags att skriva detta igen, inte för att sätta Landskrona i ett sammanhang. Utan för att visa att Malmö har kvar den gamla framsidan - kanske mer än tidigare. Husen som byggkranarna hissade upp moduler till är i stor del färdiga och har verksamheter, huvudkontor flyttar hit. De branscher som sysselsätter många växer.

Man kan vara tveksam till politiken att så snabbt slänga ut den industri som fortfarande finns kvar, men det är egentligen bara en fråga om takt: Liksom det inte finns någon Kockumsindustri vid David Hallstorg i dag, så kommer det knappast att ligga tung tillverkning nära Malmö city om flera decennier.

I en artikel på Newsmill skriver Sydsvenska handelskammarens vice vd Per Tryding och sätter in kriminaliteten i Malmö i ett sammanhang. Han påpekar att våldsbrottsligheten i Malmö kanske ökat, vi har från en lägre nivå tagit oss upp till den som gäller i Stockholm:

Och på Östermalm begås fler grova våldsbrott än på Rosengård.

Och mycket av ökningen handlar om rätt exceptionella omständigheter: 2010 fanns en serieskytt som drog upp statistiken, i höstas upplevde Malmö en mordvåg som av allt att döma till långt över hälften handlade om någon storts gangsteruppgörelser.

Han passar också på att "avrätta" idén att det är närheten till kontinenten som är skurken:

"Till de verkliga skräpanalyserna hör att Malmö har ett läge nära kontinenten som skapar mer våld med vapen. Om geografin är orsaken är det såklart svårt att hitta åtgärder. Men varför är då brottsligheten i alla länder runt Sverige lägre (Danmark, Tyskland, Polen). De ligger ju på den stackars osvenska kontinenten."

Handelskammardirektören och jag är invandrare till Malmö, vi är båda uppväxta norr om Smålandsgränsen och har flyttat till Malmö på grund av de möjligheter som finns här.

Byggkranarna drog, precis som de i dag drar människor till Malmö.

Och min tro är att det snart börjar ljusna igen över byggkranarna i Malmö.