Det är knappt en månad sedan vi stod där på Gustav Adolfs torg i Malmö och samlades mot våld och brottslighet och för vår stad. Höstens mordvåg hade kulminerat med två dödsskjutningar strax efter nyår och nu markerade kanske sextusen Malmö-bor - vanligt folk, vuxna, välklädda, beslutsamma - att de inte vill få sin stad fråntagen dem.
Den mördade 15-åringen Ardiwans familj framträdde med sin sorg och desperation.
Manifestationer skyddar inte mot våld och ondska. De sätter inte mördare i fängelse eller hindrar maffian från att pressa näringsidkare.
Inga tända ljus i världen avhåller tuffa gangsterwannabes från att beväpna sig inför lördagskvällens tur på stan.
Men manifestationer kan stålsätta en beslutsamhet som får effekt.
Och kanske får oss att inse att vi bidrar till maffians styrka när vi köper billiga smuggelcigaretter eller besöker en svartklubb.
Därför kommer det säkert ingen stor manifestation efter den nu skedda dödsskjutningen. Eller ens för den närpolisstation som sprängdes samtidigt.
Som Malmöbo får man reaktioner av bekanta och släktingar uppåt landet om hur man vågar gå eller om man vill bo kvar.
Den trista sanningen är att man svarar att så farligt är det inte. Och så är det, de flesta i Malmö är inte utsatta. Men det är fler än gängen som lever farligt. Det är mer vapen i omlopp även vid vanlig helgutgång på lagliga klubbar och restauranger.
Och i delar av staden är det osäkert, ibland även dagtid. Vi har sett debatten om Sevedsområdet. Men det är egentligen inte något nytt.
Vid Folk och försvarskonferensen i Sälen för några veckor sedan var rikspolischef Bengt Svenson förbannad över situationen i Malmö, och laglösheten i områden som Seved. "Det är bara att se till att vi tar makten över de gatorna. Det är inte så himla svårt", sa han då.
Sedan dess är polisen mer synlig i Malmö, vilket förstås känns bra. Regeringens satsning att öka antalet poliser gör att det finns fler att tillgå hel enkelt. Om det har effekt på Seved är mer osäkert, mitt i Malmö har det sällan känts så säkert.
Men ett nytt mord kunde polisen satsning inte hindra. Och inget av de åtta senaste morden är uppklarade.
Polisen hade i dag i hypotes om att sprängningen mot närpolisen var en hämnd för hur bra man slagit till mot den organiserade brottsligheten. Man kan undrar hur hämnden hade blivit ifall man hade satt fast mördarna?
I övrigt utbröt en animerad politisk debatt där Malmö kommunstyrelses ordförande Ilmar Reepalu (S) menade att det var regeringen fel, och att strängare vapenlagar och fler tullare på Öresundsbron skulle gjort susen.
Å andra sidan statsminister Fredrik Reinfeldt och justitieminister Beatrice Ask som lägger mycket av de sociala problemen på Malmö stad.
Och visst är det så, Malmö har utvecklats på många områden de senaste decennierna. Men kommunen har misslyckats gravt med några av sina kärnområden, främst skolan, men också arbetet att få människor i arbete.
Nu gäller främst polisarbete, gatorna måste säkras, mördarna måste fast. Överheten måste visa den inte bär sitt svärd förgäves; rättssamhällets vålds- monopol måste återupprättas.
Men sedan gäller det att bygga ett starkt civilsamhälle.
