Begravningståget för den mördade 15-årige Ardiwan var både en slående och gripande manifestation.
Det var en ovanlig syn när flera hundra anförvanter, vänner och församlingsmedlemmar till fots följde kistan från Möllevången ner till Triangeln, där tåget fortsatte med bil till begravningsceremoni och gravsättning.
Slående och gripande, men också en åsiktsyttring: Banderollen mot våld och olagliga vapen är ett viktigt budskap. Och en uppmaning att ta efter:
Våldet får inte segra i Malmö, det är något alla hederliga och vanliga Malmöbor borde enas kring.
När jag efter detta mord, och i samband med övriga som skett i Malmö, skrivit om problemen med kriminalitet, gångbrottslighet och våld i Malmö, så har jag fått kommentaren att "se där vad massinvandring och konflikter leder till".
Det är fel sätt att resonera. En sanning finns i att inflyttningsområden kan bli lite stökiga ett tag, delvis för att en liten del av dem som väljer att flytta gör det för att de gjort sig omöjliga i hemlandet, delvis för att invandringsgrupperna har många unga. Därtill kommer utanförskap och hög arbetslöshet.
Men majoriteten av oss människor kommer alltid att vilja smälta in och dessutom slita ihop en bättre ekonomisk ställning.
Man kan se hur det gått för invandrarländer, som USA: Den senaste invandringsvågen ses alltid som ett problem: Först irländare, sen skandinaver, sen italienare, sen latinamerikaner. Efterhand har de sedan blivit samhällets stöttepelare. Det finns ingen anledning att det inte ska gå så i Sverige.
En del reagerar på öppenheten i sorgen, och på till exempel gårdagens manifestation. Men det är kanske i stället Sverige som under några korta årtionden efter andra världskriget förlorat något som tidigare fanns? Vi har gömt undan döden, och sorgen har blivit något ytterst privat. Begravningarna blev mindre, man slutade först bära svart under en sorgeperiod, sedan även sorgband.
Går man tillbaka till Carl Michael Bellman och hans diktning så finner man ett Sverige där döden är mer närvarande. Och synlig.
I Fredmans epistel no 30 "Rörande Mollbergs paradering vid korporal Bomans grav" - "Undan ur vägen..." - skildras ett begravningståg ännu mer offentligt än gårdagens i Malmö, ett som dessutom gick under musik.
Sverige av i dag är mindre enhetligt, vilket också brutit trenden bort från offentligt sorgearbete. Alla behöver inte sörja på samma sätt, det är valfritt.
Men nog har den svenska kulturen tillförts något nytt och bra när vi numera tänder ljus på våra anhörigas gravar? - först kom det vid allhelgona, men nu börjar det komma även vid jul.
En offentligare sorg kan göra att vi inser att vår egen smärta är allmänmänsklig.
