Region Skåne har visat sig livskraftig. Trots rikspolitikens njugga inställning till regional självstyrelse vågade man sig inte på att ta bort det skånska - det är för etablerat. När skåningarna i höst går till val så är det efter tolv år en naturlig region.
Det som inte har varit stabilt är de växlande majoriteter som funnits. Ibland inte ens majoriteter. De borgerliga partierna styrde som bekant 1999-2002 utan egen majoritet.
Och om det därefter har varit först en socialdemokratiskt ledd regionledning och nu en baserad på Alliansen, så har de bägge gångerna fått majoritet genom samma parti: Miljöpartiet.
Just Miljöpartiets ställning inför regionvalet i höst är förstås extra pikant eftersom partiet samtidigt på riksplanet går till val i koalition med Socialdemokraterna och Vänsterpartiet för att bilda en ny rödgrön regering. Fast i Västra Götalandsregionen regerar ju sedan år 2000 en koalition av Socialdemokraterna, Folkpartiet och Centern, och partierna tycks inte ha för avsikt att avbryta det samregerandet.
Miljöpartiet i Skåne har också fått ut en hel del av de två koalitionerna, utan att ha behövt uppge flera av hjärtefrågorna där man skiljer ut sig från de flesta övriga partier, till exempel är MP emot utbyggnad och upprustning av E22.
De skiljande frågorna mellan blocken denna period har handlat om skattesatsen, där Socialdemokraterna så sent som i höstas föreslog en höjning. Vilket majoriteten avvisade, även om man inte utesluter en sådan.
Regionens ekonomi har ju sakta blivit bättre, men både hot och nya ansvarsfält finns i framtiden. Ännu har man nog inte fått ett styrsystem som garanterar att skattepengarna används rätt och bäst.
Sjukvården är förstås förmodligen det som avgör människors inställning till sittande regionledning: Klarar man att ge vård? Klarar man att korta köer och se till att det finns mottagningstider och operationsplats tillgänglig?
Kampen mellan blocken handlar här mycket om trovärdighet, mindre om stora åsiktsskillnader.
I någorlunda enighet införde Skåne ett vårdvalssystem, kallat Hälsoval Skåne. Än har systemet kanske inte satt sig här heller, men det tycks vara på rätt väg.
Politisk strid har det bland annat varit om hembesöksbilarna, och olika entreprenadupphandlingar, där oppositionen tenderar att förespråka egen regi.
Sammanslagningen av universitetssjukhusen i Lund och Malmö har också oppositionen motsatt sig. Främst på grund av formerna för hur det gått till. Socialdemokraterna har ju tidigare inte varit några motståndare till att slå samman sjukhus i Skåne, det principiella motståndet har snarare funnits på den borgerliga sidan.
Den regionala utvecklingen har det i grunden funnits en enighet om, även om oppositionen förstås gjort sin plikt som opposition och kritiserat det som kunnat kritiseras.
Det är en tillgång att linjerna är så klara oavsett hur de politiska majoriteterna skiftar, det behövs om man ska kunna hävda Skånes intressen gentemot regeringen - oavsett vilken färg regeringen har.
Krisen har av många anledningar inte drabbat Skåne lika hårt som andra delar av landet. Ett skäl kan faktiskt vara det decentraliserade utvecklingsansvaret, som ju är effektivare än centralstyrning från Stockholm. Stockholm och regeringen har dock gett bra stöd i de så viktiga framtidsfrågorna om ESS och Maxlab IV i Lund. Hittills har besluten också gått Skånes väg.
Kanske är den enda besvikelsen angående Region Skåne att man inte nått ända fram och fått en riktigt levande regionpolitisk debatt. En sådan behövs för att demokratin ska stärkas. Tendenser finns, men kanske kan valet utnyttjas bättre. För inte ska väl höstens valrörelse helt bli en presidentvalrörelse mellan två huvudkandidater till statsministerposten där borta i Stockholm?
