Ingen Torekovkompromiss om Sydsveriges framtida konstitution, men väl ett möte i Båstad om en sydsvensk region skedde i veckan.

I ett pressmeddelande förklarar inblandade regioner, landsting, regionförbund och kommunförbund att de enats om att skapa en ideell förening "för att förbereda den gemensamma regionbildningen i södra Sverige".

En styrelse på hela 30 medlemmar ska finnas, allt för att ge geografisk och partimässig spridning.

Strävandena till att bilda storregioner är inte okontroversiella. Och det finns förvisso hållbara invändningar.

Den främsta gäller de historiska och kulturella landskapen och den folkliga legitimiteten. Till exempel Skåne är ju en tydlig kulturell region som ger även politisk samhörighet - det gjorde att Region Skåne hade ett klart försprång gentemot till exempel Västra Götaland.

Samtidigt är det så att det finns även funktionella regioner som faktiskt tenderar bli större. Därmed finns krav på andra sammanhang än de tydliga historiska områdena.

För att inte tala om att en större och starkare region har lättare att stå på sig i förhållande till national- staten.

Mycket av det hela går utan tvekan att lösa utan att man skapar en region av Region Skånes typ med en enhetlig beslutsstruktur. Samarbete på delområden kan förstås lösa det mesta.

Utom då företrädarskapet mot stat och EU.

Vi har den regionala kollektivtrafiken med Öresundstågen och de numera länsgränsöverskridande Pågatågen. Här finns utan tvekan en möjlig samordningsvinst.

Samtidigt skall och bör kollektivtrafiken vara öppen för konkurrens. Och rimligen även framdeles handlas upp när det gäller funktionen att köra bussar och tåg.

Däremot kan man undra om inte ansvaret för en hel del av spårinvesteringar och -underhåll kanske skulle kunna regionaliseras; staten har ju misskött sig i fem, sex decennier.

Vi har också den riktigt kvalificerade, högteknologiska vården som av naturliga skäl bör samordnas över ett större område. Och där kanske inte ens södra Sverige räcker till. Vilket inte nödvändigtvis behöver betyda resten av staten Sverige - det finns ju Danmark och norra Tyskland också.

Regionförstoringstanken bygger - förutom på att de naturliga regionerna växer - på att vi behöver få en klarare uppdelning av de offentliga uppgifterna. Beslut ska fattas där kunskaperna finns och det blir bra och effektivt, vilket oftast betyder så nära medborgarna som möjligt. Men också med så stora samlade resurser att man klarar uppgiften.

För en storregion krävs det en folklig legitimitet. Och den finns knappast i dag. Tyvärr har diskussionen om hur de regionala uppgifterna ska skötas inte förts med någon stor intensitet. Därför finns det i dag inte något folkligt mandat - men heller inget stort motstånd.

Kanske är den bästa vägen framåt att inte bara presentera det som att samma regioner som i dag slås samman till större - och kanske mer byråkratiska - enheter. Utan att man satsar på att förändra. Att inte i första hand rita nya gränser, utan att ta bort dem som finns.

Och definitivt inte ta bort de historiska och kulturella sammanhangen, utan låta dem leva kvar.

Innehållet i vår identitet bör inte de heller ges av några gränser. Då blir det nämligen inte så bra.