Fortfarande lever Kockums i Malmö som industriområde, snarast mer än på länge. Minst två större industriföretag huserar där och flera mindre.
Kockums industrier levererar framgångsrikt en ny tids godsvagnar. När jag besöker Enercon Windtower Production får jag se hur vindkraftstorn serietillverkas i de hallar där tidigare ubåtar byggdes och reparerades. Tornsektionerna är väl inte helt olika en långsmal undervattensbåt men förstås både mindre och inte samma unika krigsmaskin.
Företaget går bra nu. Vindkraft är som alla vet hett. Och även om stora vindkraftparker ofta ses som landskapsförstörande och vindkraften hittills har haft svårt att klara sig utan subventioner, så byggs det mer och mer världen över.
Vindkrafttornen i Malmö har till övervägande del gått på export, tidigare 90 procent - nu 70.
Så Malmö har fortfarande på gamla Kockumsområdet miljardindustrier med stor export och hundratals anställda.
Många invandrade med yrkeskunskap har fått arbete. Och den kompetens som fanns i Malmö, liksom möjligheten att skeppa in och ut till egen kaj, är de tydliga fördelarna med lokaliseringen till området.
Att låta transporter gå på båt har enligt många bedömare en framtid inte bara interkontinentalt; kanske får vi åter en levande och livlig kustsjöfart.
Industrierna i Västra hamnen lever på nådatid: 2012 går deras tid ut. Marken ska användas till mjukare näringsliv, eller kanske bostäder.
- Det accepterar vi, säger chefen för Enercon i Malmö Thomas Abrahamsson, vi för också diskussioner med ägaren Peab. Och kommer att hitta andra lokaler.
Däremot undrar han över den politiska inställningen. Inga lokala politiker har intresserat sig för att komma och titta på verksamheten eller presentera synen på hur de vill se placeringen av industri i framtiden.
- I valrörelser har vi rikspolitiker som vill komma och se en miljöinriktad bransch, men annars inte.
Det är kanske särskilt märkligt.
Malmös gamla industriområden har spelat ut sin roll, och så måste kanske också ske. Högre markpriser, post-industriell ekonomi i mjuka sektorer och en växande statskärna kommer på sikt oundvikligen att pressa bort varu- och maskinproduktion från platser som Västra hamnen i Malmö. Eller för den delen nästan lika centralt placerade Kemira i Helsingborg och lärdomsstaden Lunds alla industrier.
Kockums ligger ju heller inte kvar vid Davidhalls torg i dag. Som det en gång gjorde.
Och inställningen hos Malmö stad är rätt tydlig. Kommunledningen menar att grunden för Malmös välstånd inte ligger främst i exakt vilka företag som finns på orten. Det är kommunikationerna och pendlingsmöjligheterna som gör regionen till en fungerande enhet. Om industriföretag flyttar till Trelleborg eller Ystad betyder det mindre. Liksom ifall Malmömässan hamnar i Burlöv.
Likaså tjänar alla på om den europeiska materialforskningsanläggningen ESS kommer till Lund - eller att dagens Maxlab ligger där och förhoppningsvis får en fjärde utbyggnad.
Det är självfallet alldeles rätt, och en rimlig inställning. Men någonstans är det ändå så att stora industriinvesteringar behöver ske i samförstånd med samhällsplaneringen i övrigt.
Och om det är så att det spelar mindre roll exakt var en ny fabrik byggs, betyder det att kommuner kommer att förlita sig på att andra agerar - och att det därmed kanske saknas snabba lösningar.
Så får inte ske. Industriproduktion kan fortfarande ske konkurrenskraftigt i vårt land. Det är företag som Enercon och Kockums industrier i Västra hamnen bevis på.
Industri kommer också att vara en viktig del av ekonomin. Antalet anställda kommer kanske inte att på långa vägar vara som förr. Men värdet av industriproduktion kommer att vara stort.
I dagens tid av varsel och när bilindustrin hotar gå samma väg som en gång varven eller textilbranschen kan det vara lätt att bortse från den saken. Men att glömma den industri som går bra riskerar att göra oss alla fattigare.
