Att politiken inte är förutsägbar längre, det har vi vetat i några decennier. Det är nu länge sedan vi svenskar definierade oss som anhängare av ett särskilt parti och sällan röstade på något annat.
Och då var den enda spänningen om vilket av de två sidorna som skulle vinna: den röda eller den blå.
Sakta men säkert har utvecklingen gått i en annan riktning. Nya partier kommer - och går. Människor byter parti eller röstar för att straffa sina egentliga favoriter.
Eller för att "skicka en signal" - vilket väl sänt minst två partier till riksdagen: Miljöpartiet och Sverigedemokraterna, det kunde ha blivit även Feministiskt initiativ och Piratpartiet, det sistnämnda hamnade i alla fall i Europaparlamentet.
Och det gäller riksdagen. I kommunerna är det ännu värre.
I Malmö till exempel, denna gamla huvudstad för Socialdemokraterna har dessa backat i hur många val som helst, senast var det med nöd och näppe partiet lyckades nå majoritet tillsammans med Miljöpartiet och Vänsterpartiet; nästa val kan den majoriteten vara borta.
Det stökiga är då att allianspartierna är ännu längre från majoritet.
Hade inte Miljöpartiet varit så smidiga att de är öppna för att i skilda kommuner, landsting och regioner bilda majoritet med antingen alliansen eller Socialdemokraterna hade politiken varit än mer låst.
Men knepigt är det lite varstans, inte minst i ekonomiska krisen där svåra beslut ska fattas. Det är inte så konstigt att man i allt fler kommuner bildar blocköverskridande majoriteter, nu senast i Västervik.
Hur väljarna reagerar i detta stökiga landskap kan man undra över. Några intressanta siffror hittar jag i två undersökningar från i somras av S kop i samarbete med Malmöföretaget Scantech s trategy a dvisors. I dessa redovisat resultatet av när man frågat väljare med olika partisympatier om deras inställning till blockens partier. Det gäller då rikspolitiken.
Ett intressant resultat är att 44 procent av dem som egentligen sätter Moderaterna främst skulle kunna tänka sig att taktikrösta på ett annat alliansparti för att rädda kvar det i riksdagen, vilket borde vara lite lugnande för (nuvarande) småpartier. Mindre lugnande är att 56 procent av dem som röstar på de mindre partierna är benägna att överge detta för sitt näst bästa val om favoritpartiet verkade nära att åka ut. Mest benägna till fanflykt var Folkpartiets väljare, minst benägna Kristdemokraternas.
Slutsatsen är att allianspartier nog kan klara sig kvar om de bara ligger något under fyraprocentsspärren, men sjunker de något mer kan det bli katastrof. Var gränsen går är svårt att säga, kanske kring konsekvent tre procent i ett antal opinionsmätningar.
Men det stannar inte vid detta. Det visar sig att mer än hälften av väljarna - 53 procent - skulle tycka det var en någorlunda rimligt förslag att Moderaterna och Socialdemokraterna bildade en gemensam regering.
Populärast var denna idé faktiskt hos moderata väljare, hela 65 procent av dessa gillade förslaget! Socialdemokraterna var mer kallsinniga, men ändå var det 46 procent S-väljer för en S- & M-regering.
Det skulle inte förvåna om acceptansen är ännu större på kommunnivån. Där är ju politiken något mindre ideologisk och "starka män" och stabilitet brukar ofta ge röster.
Däremot är ju sådana breda majoriteter inte hur demokratiska som helst. Det finns få sätt att rösta bort en politik man inte gillar, och oppositionen riskerar att bli tandlösare och sämre - det är inte bra för kontrollen av makthavarna.
