Sjuttiotalet är inne som utgångspunkt för borgerlig debatt. En rad böcker bekräftar detta, inte minst har Claes Arvidsson i flera böcker – senast i en politisk biografi över Olof Palme – haft 1970 som utkikspunkt för vår egen tid.
Så också i den nu utkomna ”Betongväldet” med den långa undertiteln ”om socialdemokratins kontroll och maktfullkomlighet” av trion Carl Johan Ljungberg, Christian Swedberg och Jakob E:son Söderbaum (förlag: www.empron.se).
Betongväldet refererar inte till Arvidsson, i stället är utgångspunkten den brittiske journalisten Roland Huntford och dennes ”Det blinda Sverige” (på svenska 1972), eller som den på engelska hette ”The new totalitarians”.
”Betongväldet” är snarast en essä om denna skrift och en tillämpning av analysen.
Huntford, som var Skandinavienkorrespondent för tidningen Observer och annars skrivit biografier över polarforskare, ville ge en stiliserad bild av en stat som kastat loss från övriga väst och valt en annan modell, den socialdemokratiska.
Han beskriver ett centraliserat samhälle behärskat av det regerande partiet.
De tre författarna är imponerade av Huntfords analys. Det märks, ibland lite väl mycket, när de klagar på dåtida recensenters behandling, eller när de i ett långt stycke undrar varför man aldrig hittar ”Det blinda Sverige” på något antikvariat och låter antyda att det är för att boken är farlig och obekväm.
Jag kan lugna dem med att det tog mig två minuter att beställa ett inbundet exemplar av Huntford på mitt favoritantikvariat på internet: 65 kronor plus porto.
Referatet av Huntford är det bästa i boken. Det väcker också minnen från ett Sverige som i praktiken nästan var en enpartistat. Kring 1970 hade socialdemokraterna suttit i regering i 40 år och det parallella samhälle som bildades av HSB, Konsum, Fonus med flera var obrutet. Alla var med i facket, var man LO-ansluten var man oftast automatiskt med i socialdemokratiska partiet. Alternativen var kraftlösa eller tysta.
Samtidigt var 1970 skattetrycket fortfarande inte så betungande och regleringarna färre. De höga skatterna och styrande lagarna skulle följa under det lätt maniska 70-talet. Då Sverige, för att tala med den tidigare nämnde Claes Arvidsson, blev ett annat land.
I dag har vi ett annorlunda läge.
Socialdemokraterna som parti är svagt, dess sidoorganisationer antingen reducerade i styrka eller avpolitiserade. I dag är det inget politiskt ställningstagande att handla på Konsum eller ens begravas av Fonus.
Vi har en fri radio och tv, vi är med i EU och har soldater i Afghanistan tillsammans med Nato.
Men skattetrycket är fortfarande högt och de socialdemokratiska samhällsförändringarna så cementerade att även den borgerliga alliansregeringen beslutat sig för att ansluta sig till dem. Det största borgerliga partiet förklarar sig hellre vilja inneha regeringsmakten än förändra landet. Så kanske kan man med fog hävda att Sverige är lika socialdemokratiskt behärskat som när Huntford skrev sin bok 1971. Fast på ett annat sätt.
Och det är nog svagheten hos ”Betongväldet”. Författarna verkar anse att problemen är de samma som för 35 år sedan vilket gör en del resonemang lite konstiga. Men visst är det nyttigt att få del av Huntfords analys – jag beställde ju hans bok – och även om dagens Sverige finns det klara guldkorn i ”Betongväldet”. Så nog kan den bidra till någon liten spricka i muren.
