En sak som möbeljätten Ikea nogsamt undvikit under sin erövring av världen är att bli sammankopplat med internationell politik. Och hittills har det har gått bra att enbart fokusera på goda och billiga erbjudanden. Vilket gav över 188 miljarder kronor i omsättning i fjol, en fyrdubbling på tio år.
Men sedan i september i fjol har dock Ikea oförskyllt hamnat på den internationella politiska arenan av den enkla anledningen att man öppnat ett varuhus på Cypern. Närmare bestämt i utkanten av den gamla huvudstaden Nicosia. Etableringen är för övrigt en fortsättning på två Ikea-varuhus i Grekland.
Att Ikea är en internationell gigant med varuhus över hela klotet är ju ingen nyhet. Men Cypern är ju ändå något speciellt. Både huvudstaden och ön är kluven sedan den turkiska invasionen 1974. Den södra grekcypriotiska delen är med i EU sedan några år och har euro som valuta sedan årsskiftet. Medan den norra turkcypriotiska ”staten” är isolerad från hela världen, erkänd av ingen med undantag av just Turkiet.

Mitt mellan dessa områden går en hårdbevakad demilitariserad buffertzon administrerad av FN. På var sida av denna blänger tullare och soldater för få alla som vill passera in och ut att känna sig riktigt utsatta och eländiga.
Möbelhandel med förhinder

Det började som sagt med Ikeas etablering i september. Meningen var så klart att de grekcypriotiska kunderna skulle lockas av svenska soffor, sängar och kastrullvispar. Men det dröjde inte länge förrän man fick en ny kundkrets på köpet. Turkcyprioter började strömma in över gränsen från norr med turkiska lira i plånboken för att fynda i katalogen med de svenska exotiska namnen.

Allt var frid och fröjd. För varje turkcypriot kunde fritt föra hem varor för 135 euro ( en soffa fick man in på laguppställningen mamma-pappa-barn). Alla varor införda utöver detta värde fick en skatt på 30 procent. Det var enbart för elektroniska varor det krävdes en särskilt licens.
Allt fungerade utmärkt under några veckor. Men i takt med att Ikea-sortimentet vällde norrut och fyllde hemmen i småbyarna tyckte en och annan turkcypriotisk möbelhandlare med havererad säljprognos att det gått för långt.
Så vad göra för att strypa införseln och förstöra för Ikea? Jo, med en byråkratisk specialregel kräver nu de turkcypriotiska myndigheterna även licens för möbelinförsel – oavsett värdet. En sådan licens för inköp av blågult kan naturligtvis erhållas. Men som vanligt i byråkratiska sammanhang är inget säkert. Tiden, allra minst.
Hur detta ska lösas för Ikeas turkcypriotiska kunder – som vill handla möbler men inte får – är naturligtvis inte det lättaste. Ikea själv kan inte göra så mycket mer än att konstatera att etablerar man ett möbelvaruhus vid en demilitariserad buffertzon och som i realiteten också är en gräns mellan två ”länder”, uppstår det problem i kundkontakterna.
Det brukar heta att Cypern och dess framtid är evighetsdiskussion utan slut.
Kanske lite småländsk frilansdiplomati och gränslös Ikea-anda kan fixa till en öppning.