Ministern var på besök i Rosengård i Malmö i måndags. Och ministern kände ett starkt behov av att visa handlingskraft och meddelade därför att utredningen om "nystartszoner" nu har tillsatts: en "pusselbit" mot arbetslösheten i denna invandrartäta stadsdel.
Det var uppenbarligen bråttom för integrationsminister Erik Ullenhag (FP); regeringen fattar det formella beslutet om direktiven för utredningen först den 10 mars.
Stackars utredare, vill man utbrista. Detta är nämligen ett av de mest krångliga och mest korkade utredningsförslag alliansregeringen har kommit på.
Regeringen har valt att kalla sitt vådliga experiment "nystartszoner"; det ska signalera samhörighet med nystartsjobben. I sak handlar det om vad som annars kallas ekonomiska frizoner, något som har praktiserats i olika utvecklingsländer men som även finns i Frankrike.
Principen är att gynna företagare med olika skatterabatter inom ett särskilt och noga avgränsat geografiskt område. Den företagare som råkar vara registrerad ett kvarter utanför den ännu inte fastslagna gränsen vid Rosengård kommer alltstå att känna sig blåst på slopade arbetsgivaravgifter, sänkt bolagsskatt eller vad det nu månde bliva.
Här talar vi om ett riktigt examensprov för den politiska ingenjörskonsten, när socioekonomiska kriterier, och var man är mantalsskriven, ska ge vissa skattemässiga fördelar. Hur ska gränserna dras på ritbordet? Hur ska skatterabatten fördelas för företagare som har anställda både innanför och utanför Ullenhags experimentverkstad?
Nåja, regeringen har pekat ut 38 stadsdelar runtom i Sverige, men samtidigt glömt att det finns gott om orter i vår glesbygd som kännetecknas av hög arbetslöshet.
Ett geografiskt lotteri med ekonomiska frizoner kommer givetvis att snedvrida konkurrensen. Det inbjuder till fusk med brevlådeföretag. Det skapar inlåsningseffekter. Framgångsrika företagare som vill expandera kan inte flytta för då försvinner skattefördelarna.
Sedan bygger ju hela idén på gamla ABC-drömmar om att man i en storstad ska kunna bo och arbeta i samma stadsdel eller förort. Men ur integrationssynpunkt är det tvärtom en fördel om människor i miljonprogramsområdena faktiskt rör sig mellan bostad och jobb. Det är människor i rörelse som skapar dynamik, inte att de skattesubventioneras fast i sitt bostadsområde.
Integrationsminister Erik Ullenhag borde inse (och det gör han nog egentligen) att frizonerna i själva verket är den totala motsatsen till integration. Här ska invandrartäta stadsdelar isoleras ekonomiskt, och företagarna få särskilda skatteprivilegier. Det är olyckligt ur alla möjliga perspektiv.
Frizoner lyfter skattebyråkratin till nya höjder och sänker förtroendet för regeringens jobb politik. Alla tokiga förslag måste inte nödvändigtvis utredas utan kan faktiskt avfärdas direkt.
