I fredags utvisade Vitryssland Sveriges ambassadör. Han anklagas för att ha haft samröre med oppositionen och att ha smugglat in böcker om mänskliga rättigheter i landet. Löjeväckande, svarar utrikesminister Carl Bildt, och det är bara att hålla med. Inte anklagelserna i sig, utan att de används som skäl för att utvisa en utländsk ambassadör. Att möta oppositionen ingår i de diplomatiska uppgifterna och Vitrysslands svar är i paritet med att vi skulle skicka hem Danmarks ambassadör för samröre med Socialdemokraterna.
Stefan Eriksson är en mycket kompetent diplomat, uppskattad av stora delar av den vitryska befolkningen. Han talar vitryska, och har aldrig gjort någon hemlighet av sitt stöd för en demokratisering av landet. Inte heller är det någon hemlighet att Sverige sedan länge har ett ansträngt förhållande till Minsk.
I Vitryska medier hävdas att Eriksson ska ha tränat radikala grupper att attackera poliser inne på den Svenska ambassaden, och att han ska ha försökt stoppa IKEA från att etablera sig i landet. Ett försök att smutskasta en röst för frihet, men förmodligen inte det tecken på desperation hos regimen många internationella observatörer gärna vill se.
Sverige svarar med att dra tillbaka uppehållstillstånden för två representanter för den Vitryska ambassaden, och meddela att den nya ambassadör som var är på väg till Stockholm inte längre är välkommen. Ett rimligt drag i det politiska spelet, men knappast ett önskvärt sådant. Det är svårt att bedriva diplomati utan att kunna mötas.
Det har diskuterats huruvida den Malmöitiska reklambyrån Studio Totals ”nallekupp” skulle ha något med utvisningen att göra, byrån flög den 4 juli i år in med ett privatplan över Vitryskt territorium och släppte ner hundratals nallebjörnar med regimkritiskt budskap. Aktionen kan möjligen ha påverkat stämningsläget något, men någon utlösande faktor var det knappast.
Stefan Eriksson är alldeles tillräckligt obekväm på egen hand. Hans arbete må vara mindre spektakulärt, men det är långt mer effektivt.
Vitryssland styrs sedan 1994 med järnhand av president Aleksandr Lukasjenko och yttrande-, mötes- och pressfrihet är starkt kringskurna. Tillhör man inte rätt parti nekas man utrestillstånd, arbete och plats på universitetet. Oppositionella, journalister, och fackliga företrädare förföljs, fängslas, och torteras.
Situationen har stadigt förvärrats sedan presidentvalet 2010. Valnatten den 19 december demonstrerade tiotusentals vitryssar mot valfusket och trots närvaron av internationella valobservatörer, däribland flera svenska riksdagsledamöter, slog regimen brutalt ner protesterna. Statliga medier hävdade att demonstranterna försökte storma regeringsbyggnaden, men det har senare framkommit tecken på att vandaliseringen startades av provokatörer utsända av regimen. Över sexhundra människor fängslades och många misshandlades svårt, däribland oppositionella presidentkandidater. Valet vann Lukasjenko förstås stort.
Sedan dess har de medborgerliga rättigheterna i landet kringskurits än mer, och kontrollen hårdnat.
Och nu isoleras alltså det vitryska folket ytterligare, när Lukasjenko markerar sin självständighet från både EU och storebror Ryssland genom att stänga ännu en kommunikationsväg till världen utanför. Mycket lite tyder på att förtrycket är på väg att lätta i Europas sista diktatur.
Amanda Wollstad
