Skånes universitetssjukhus SUS fyller tre år till nyår, och nog har "lillens" - om man kan säga så om landets tredje största storsjukhus - steg varit stapplande.

Redan tillblivelsen var lätt skandalös med överklagade regionfullmäktigebeslut och otillräckligt beslutsunderlag. Ekonomiskt har sjukhusorganisationen inte lyckats hushålla med de anslagna budgetarna, och ibland har misstag gjorts.

De 66 lex Maria-anmälningar som gjordes från SUS förra året uppmärksammas nu, sex av dem gäller dödsfall. Det var minskning från första året då 76 anmälningar gjordes. Vad slutsiffran för 2012 blir vet vi ännu inte.

I min ledare den 2/1 2010 skrev jag att sammanslagningen var ett spel med hög insats. Tidigare erfarenheter från Stockholm och Göteborg gav inga entydigt positiva resultat, och det fanns mycket som kunde gå fel. Men det kunde också vara en nystart.

Bland de drivande var dåvarande regionordföranden Jerker Swanstein (M) och Sören Olofsson rekryterades som regiondirektör mycket på grund av sina erfarenheter från Stockholms storsjukhusfusion.

När Swanstein förlorade sin post efter valet 2010 förklarade han i en intervju att sammanslagningen var ett av de bättre besluten.

Det finns nog en hel del som inte håller med honom. Vilket inte innebär att alla kritiker har rätt till hundra procent eller att det inte finns fördelar med ett enda sjukhus.

Allt handlar om hur man lyckas modernisera styrsystemen. Fortfarande är regionen belastat av gammal landstingskultur med byråkrati och politiska mål. I stället borde man fokusera på lokala uppdrag och beslutanderätt med medelstilldelning efter vad som utförs. Sjukvården måste bli professionsstyrd men beroende av medborgarnas behov och efterfrågan, allt inom de ekonomiska ramar som vi gemensamt ställer upp genom politiken.

Detta var en gång i tiden Region Skånes förste styrelseordförande Carl Sonesson (M) inne på - i alla fall när han lämnade uppdraget och summerade.

Då lekte han, till skillnad från de sammanslagningsplaner av sjukhus som redan då diskuterades, med om man i stället skulle dela till exempel dåvarande Lunds universitetssjukhus för att skapa hanterlig storlek på besluten.

Samtidigt skulle förstås samma sak kunna uppstå inom ett sammanslaget storsjukhus paraply. Sjukhuset kunde då hantera gemensamma uppgifter övergripande och kanske också ha lättare att prioritera mellan gamla enheter och växande.

Kvällsposten var ju också positiv till idén att skapa ett helt nytt sjukhus för den högspecialiserade och tekniktunga vården, till exempel i Arlöv. Och låta Lund och Malmö finnas som närsjukhus för området. Den radikala tanken valde regionen bort.

Det är alltså uppenbart att sjukhusfusionen inte ännu har lett till stora vinster, varken i vård eller ekonomi. Och att kanske en del förlorats.

Därmed är ingalunda sagt att SUS ska styckas upp igen, eller att det ens går utan minst lika stora trubbel som sammanslagningen. Det går inte alltid att vrida klockan tillbaka, det kan skada urverket och påverka den drivande fjädern.

Lösningen är knappast heller jättelika budgettillskott. Erfarenheten visar att organisationer har svårt att hantera sådana på ett bra sätt. Man riskerar att få mindre för mycket mer pengar. Eller till och med hamna i samma underskott på en högre nivå.

Men SUS måste fås att fungera. Det är ett dilemma som kommer att vara en av Region Skånes knäckfrågor under ett antal år framåt.