1 För det första är det ett alltför vanligt oskick av kommuner och andra offentliga myndigheter att använda sitt ekonomiska överläge till att överklaga varje gång man förlorar i domstol. Företag och än mindre privatpersoner drabbas hårt av behöva vänta i åratal på att få sin rätt - då har ibland företagen gått i konkurs och utslaget blivit ointressant för den enskilde eftersom så lång tid gått; det är ju meningslöst att till slut beviljas ledsagarhjälp i förskolan för ett barn som vid avgörandet redan börjat på universitetet.

Möjligheten att klaga i domstol på myndighetsbeslut är till för medborgarna. Kommuner borde inte ens ha rätt att överklaga utslag.

2 För det andra är förstås Malmö stads ovilja mot privata alternativ välkänd. Staden har inte infört valfrihetslagst i ftningen LOV och enskilda förskolor och friskolor är inte direkt gynnade.

3 För det tredje finns skäl att fundera över vad som gör en god utbildning. Och givetvis handlar det om pengar i mycket stor utsträckning, det går inte att undervisa utan lärare eller lokaler - eller läromedel.

Samtidigt finns ingen tydlig relation mellan kostnad och utfall i skolan. Mellan Malmös stadsdelar skiljer det åtskilligt mellan högsta och lägsta skolpeng, från drygt 60 000 till över 90 000.

Samma skillnad finns mellan landets kommuner, och så var det även när huvudmannaskapet var statligt - eller rättare delat.

Till viss del finns det skillnad i kostnad. Lokaler kanske är dyrare i storstäder - men att bygga nytt i glesbyggd kostar också. Och skolskjutsar är dyrare om eleverna måste åka flera mil. Och så vidare.

I Malmö handlar skillnaderna delvis om att stadsdelar har olika andel elever med särskilda behov eller språksvårigheter.

Frågan är om inte man måste gå två vägar: Dels ha en större enhetlighet i generell skolpeng, dels ha behovsprövad del som utgår från just den eleven, inte från vilken stadsdel man bor i.

Viktigast är dock att Malmö stad och andra trilskande kommuner börjar följa lagen. Det är väl inte för mycket begärt?