Nu debatteras igen vägtullar antingen för Malmö eller på E6 och E22.

Och det beroende på en rapport som Spårvagnar i Skåne låtit ta fram.

Syftet ska vara att kunna ställa upp med "medfinansiering" när man vill att staten betalar spårvagnssatsningar.

Ett problem är ju att det inte råder trängsel i Malmö, och därför funderar man på om det i stället skulle vara luftkvaliteten som är skälet.

Nu ska inte vägavgifter uteslutas. Det är ett bra sätt att finansiera nya byggen, till exempel Öresundsbron som betalas av nyttjarna. Och så kan ske med en andra förbindelse också.

Och trängsel och lokala störningar tung trafik kan förstås hanteras med avgifter. Kapitalismen fungerar ju.

Men rent allmänt är bilismen redan ordentligt utnyttjad som kassako.

Drivmedelsskatten är i princip en kilometerskatt korrigerad för fordonets tyngd och energiförbrukning.

Spårbunden trafik är bra på många sätt och vis, men alltid väldigt svårt att få att bära kostnaderna.

Det finns inte samma betalningsvilja som för vägtrafik.

De vägtullar som nu diskuteras handlar om ren finansiering av till exempel spår vagnar. För några förslagsställare är det en positiv bieffekt att biltrafiken pressas tillbaka.

Ungefär som man kan misstänka att fysiska hinder i körbanan som gupp och smalnade gator främst handlar om att göra det obekvämare med bil - att det blir obekvämare också för busstrafiken tänker man sällan på.

Problemen är att allt hänger samman. Och att en åtgärd man gör i ett syfte kan visa sig leda till något helt annat resultat än det man förväntade sig.

Om det blir mycket svårare och dyrare att ta bilen in i centrala Malmö så kan det till exempel leda till att fler handlar på externa köpcentra, vilket paradoxalt nog kan leda till att bilen blir viktigare och mer använd.

När det gäller finansiering av infrastrukturen är den som alltid en statlig och kommunal angelägenhet.

Hur de utgifterna finansieras, genom skatt, ­brukaravgifter och andra intäkter får avgöras från fall till fall.