Kanske har vi för länge suttit fast i en myt där ansvaret för dem som halkar i välfärdssamhällets trappa måste fångas upp av professionella och anställda socialarbetare - och allt betalt via skattsedeln.
Tanken är förstås god. Den som drabbats av ekonomiska problem, ohälsa eller brustna relationer ska inte behöva "stå med mössan i hand". Vi ska inte bindas av tacksamhetsskuld till släktingar och grannar - vi ska å andra sidan inte bindas av ansvar för familjemedlemmar och grannar.
En del hävdar att detta är en berömvärd "svensk modell" där individen blir friare, man köper sig fri med ett något högre skattetryck.
Till viss del fungerar det verkligen. Och ibland blir lättnaden stor både för den som är beroende av hjälp och den som binds av att behöva ställa upp.
Men kanske tappar man en del som är bra.
Nämligen det kitt av tjänster och gentjänster, av ömsesidigt beroende som binder samhället samman. Om den enda kontakten med olyckliga är att man betalar hög skatt så kanske viljan att fortsätta göra det sakta urholkas, och om bidrag kommer kravlöst och automatiskt kanske det känns enklare att fortsätta.
Bortsett från att det blir dyrt med en alltigenom professionaliserad social insats. Och kanske inte heller alldeles träffsäkert så berövar man människor möjlighen att utveckla sig genom att göra insatser - man blir själv bättre om man hjälper, framför allt personligen. Och hjälpbehövande och hjälpgivare möts.
Inte minst har många sett snett på hjälparbete med religiös grund. Redan August Strindberg hånade ju socitetstanternas gudliga hjälpverk samhet i slumkvarteren. Och gliringar om att sjunga en psalm för att få en tallrik soppa är urgamla.
Ändå är det uppenbart att det sker mängder av socialt arbete i de församlingar som finns. Förra tisdagen deltog jag i ett seminarium om just "religiöst arbete på religiös grund i Malmö - i dag och i morgon". Allt inom ramen för ett projekt om "Social cohesion" i Malmö/Skåne och lett av Aldo Iskra.
Det var positivt att se bredde av religioner, församlingar och organisationer. Här fanns judiska församlingen, Svenska kyrkan, Bosniska islamiska församlingen, katolska kyrkan och en rad andra. Och det framgick att verksamheten i dag var vittomfattande.
I en särskild studie presenterade kyrkoherde Katarina Egfors-Härnring och diskon Mia Möller Svenska kyrkans sociala verksamhet. Och det var en imponerande bredd: förra året fick 60 000 personer minst en fri eller subventionerad måltid - 20 procent av befolkningen!
2 000 fick hjälp med medicin/tandläkare och 4 000 fick livsmedelspaket, social rådgivning fick 42 000 och 22 500 stödjande samtal. 5 000 frivilliga ledare och medarbetare gjorde insatser i verksamheten!
Som jag skrivit om tidigare så driver kyrkan Kraftstationen, en ungdomsgård i centrala Malmö helt utan kommunalt stöd.
Och detta är då bara Svenska kyrkan och dessutom i Malmö - en stad där denna har kanske en mindre andel av befolkningen inom sig än på många håll.
Helt klart är att de församlingar som deltog i seminariet, och säkert övriga också gör en stor insats utan vilken Malmö skulle vara en bra mycket sämre och kallare stad. Och det är dessutom så att denna insats knappast kan tas över av kommunen.
Det är värt att komma i håg. Man kan ironisera över kyrktanter och frälsningssoldater, men många, många har skäl att känna tacksamhet. Och de bidrar till att samhällsnätet hålls i hop.
