Sportsidorna är fyllda av träningsresultat, spel­scheman och reportage från OS-byn. Och nyhetssidorna av skandaler, ekonomi och säkerhetsförberedelser. Vakt­bolaget G4S oförmåga att skaffa fram tillräckligt med vakter, grekiska trestegshopperskan som får stanna hemma på grund av nazistsympatier, Sydkoreansk flagga som bakgrund till det Nordkoreanska fotbollslagets intåg, att Vitrysslands diktator Alexander Lukasjenko inte är välkommen (men själv står värd för ishockey VM 2014), religiösa huvudbonaders vara eller inte vara under tävlingarna, och damidrottens villkor, allt har avhandlats under upptakten till sommarens stora idrottshändelse. Och då har spelen inte ens invigts än.

Idrott är inte politik, hävdas det ofta när obekväma frågor om arrangörsnationer och sponsoravtal kommer upp på agendan. Struntprat. Idrott är storpolitik.

Under ett OS riktas all världens kameror åt samma håll. Det är en oöverträffad möjlighet att visa upp den bild man vill att världen ska se. Det nya Asien i Tokyo 1964 och Seoul 1988, men också "det nya Kina" i Peking 2008. Påfallande likt det gamla Kina, men med bortforslade dissidenter och censurerat internet i presscentrat. Det överdådiga och minutiöst planerade OS i Berlin 1936 är fortfarande typexemplet för hur en diktatur använder internationella arrangemang i propagandasyfte, för den inhemska publiken lik väl som den internationella.

En lika utmärkt arena utgör spelen för andras utspel. OS i Moskva 1980 följde strax på Sovjets invasion av Afghanistan och bojkottades av bland annat USA, Västtyskland, Israel och Kanada. Fyra år senare stod Los Angeles värd och stora delar av Östeuropa uteblev, officiellt på grund av säkerhetsskäl.

OS i München 1972 kommer alltid i första hand att minnas för gisslandramat då den Israeliska truppen togs till fånga av terrorgruppen Svarta September. Fritagningsförsöket gick fruktansvärt snett och sjutton personer dödades. För övrigt fyrtio år sedan i år, men IOK vägrar att avsätta en tyst minut för offren under London OS.

1968 gick OS i Mexico City i stället till historien för att ha stått värd åt ett av idrottshistoriens starkaste ögonblick, när Tommi Smith och John Carlos höjer sina handskbeklädda nävar på prispallen i en protest mot svartas situation i hemlandet USA. Australiensaren Peter Norman står på samma pall med Olympic Project for Human Rights märke på jackan.

Även de rent idrottsliga prestationerna får politiska konsekvenser.

Den svarte amerikanen Jesse Owens fyra guld i Berlin 1936 kullkastade Hitlers planer på att demonstrera den "vita rasens överlägsenhet" långt effektivare än en planerad kupp någonsin kunnat. Semifinalen i vattenpolo mellan Ungern och Sovjetunionen i Melbourne 1956 spelades samtidigt som Sovjet brutalt slog ner de folkliga protesterna i Ungern och matchen blev så våldsam att den fick avbrytas. Ungern tilldömdes segern och vann också guldet. Under vinter OS i Lake Placid, USA, slog värdlandets amatörishockeylag den Sovjetiska lagmaskinen med 4-3 i matchen som gått till historien som "miraklet på is". Det var andra, och sista, gången Sovjetunionen missade OS guldet i ishockey och en enorm propagandaseger för USA. Bilder från matchen användes senast i år i en av de republikanska presidentkandidaternas primärvalskampanj.

Vem som tilldelas spelen, vem som deltar, vem som vinner och förlorar, vilken bild som visas upp: allt är det politik. Inser vi det minskar risken att stora idrottsarrangemang nyttjas i propagandasyfte av odemokratiska krafter. Och vi kan i stället använda världens största arena för att sprida OS grund­ideal, att mötas och tävla i fred, frihet och respekt.

Av: Amanda Wollstad

amanda.wollstad@kvp.se