I onsdags var jag på lantligt party i trakten av Simrishamn. Väderleken överraskade positivt i förhållande till prognoserna, sällskapet var spirituellt och angenämt; och den mestadels närodlade maten - förutom den som köpts på tysk gränsstation - visade att även den skånska landsbygden nu producerar mat som är både modern och förankrad i traditionen.
Allt kunde ha utgjort en turistfilm för Österlen. Eller för landsbygdsminister Erlandssons nästan påfrestande tjat om Matlandet Sverige.
Ändå var mycket av diskussionen upptagen av vädret. Den skånska och svenska sommaren har hittills inte riktigt varit tillfredställande nog. Och många funderade över att kasta sig i väg till medelhavet - hellre en pressande värmebölja än detta, menade de.
Det visar hur osäker turistbranschen är och hur lätt till och med de som investerat i ett fast sommarhus kan tänka sig att fly när inomhuslivet inte längre passar. Badtemperaturen i Östersjön är ju inte heller anmärkningsvärt hög ens en varm sommar.
För att vara ett nordligt land där Simrishamn är något mer nordligt än ryska Novosibirsk och inte så långt längre söderut än Anchorage i Alaska så är det ändå inte så dåligt.
Och i veckan kom nyheter om att svenska turistbranschen gick mycket bra. Sverige har avancerat till 21:a plats från 24:e av de länder som tar in mest pengar: Utländska turister spenderade här 98,8 miljarder under 2011. Och till det kommer vad vi själva lägger på turism och upplevelser inom landet.
Frågan är då: Hur utvecklar man detta, och hur gör man branschen mindre känslig för klimatet?
En fråga som också hänger väldigt mycket ihop med den om hur hela landet ska leva och hur landsbygden ska kunna vara en livskraftig del av samhället. Det pågår ju just nu en urbanisering som knappt slår den för hundra år sedan.
Landsbygdens livskraft handlar kanske om infrastruktur: Kommunikationer, vägar, post, bredband; men också om reglelförenklingar och ekonomiska frizoner.
Men i sammanhanget är det kanske de delarna som har med besöksnäringen att göra som bör uppmärksammas, även om förstås mycket av turismen går till våra storstäder - eller för den delen kombinerar Österlen med Köpenhamn.
Också där finns en del som staten bör ha ansvar för: Våra rika fornminnen och vackra byggnader - inte minst alla våra kyrkor - är delvis en statlig angelägenhet. Det måste finnas saker att se och uppleva på plats, så att även regniga dagar kan fyllas av aktivitet.
Regelförenklingar är inte att förakta. Eskil Erlandsson driver som sagt matlandet - men han tycks ha givit upp den självklara tanken att tillåta gårdsförsäljning av alkohol. Kanske bör det också bli ökade möjligheter för mindre pensionat och bed & breakfastställen att få tillstånd att servera en flaska vin till maten, eller ha en viss barförsäljning.
Att sedan besöksnäringen har mycket gemensamt med vad en allt piggare äldre befolkning efterfrågar - och till detta sjuk- och hälsovård - är något som mycket väl kan utvecklas.
Landsbygdskommuner brukar frukta att få större andel äldre. Men det kommer bara de närmaste decennierna att pansioneras flera hundra tusen i storstadsområdena. Om bara en tredjedel av dem inser att man får mer boende och ett lugnare liv i dagens glesbygd kan det leda till ett lyft. Som ger arbetstillfällen åt unga.
Liberalisering och möjlighet att driva verksamheter avpassade efter lokala styrkor är ett betydligt bättre alternativ än de bidragspropåer som brukar förknippas med landsbygdspolitik.
Nog kan man bygga en landsbygd som inte skakas när några tusen barnfamiljer flyger till Mallorca eller Kreta istället för att åka till Öland och Österlen.
"Även regniga dagar måste kunna fyllas av aktivitet.
