Den utlösande faktorn , ett märkligt faktafel om samarbete mellan Alliansen och SD i försvars­frågorna, kan tyckas liten.
Även till exempel Fredrik Reinfeldt gör faktafel ganska ofta, det händer i debatter.
Men Juholts hantering av felsägningen imponerar inte: Att vidhålla att man har rätt eller i alla fall medvetet sagt fel för att få uppmärksamhet ger bilden av en partiledare helt utan självkritik.
Men med ett märkligt förhållande till verkligheten. Konstigt nog har två av hans felgrepp skett med saker inom försvarsområdet - Libyen­insatsen och nu kritiken av värnpliktens avskaffande. Just det han ägnat sin riksdagstid åt.

De upprepade felsägningarna är heller inte det enda problemet.
När han ifrågasattes efter affären med sitt för stora bostadsbidrag fick han tre krav av VU: Att sluta låta munnen gå, att bygga ett fungerande politiskt team och att åka runt bland partimedlemmarna i landet. Bara det sista har han lyckats med.
Vad han lyckats med är att utnyttja allt som talat för att oppositionen borde gå bra:
Ekonomin håller på att bromsa in, arbetslösheten är på väg upp och bostadspriserna ner. Hösten har fyllts av privatiseringsskandaler. Regeringen saknar majoritet och ett av partierna håller på att implodera, alla tre mindre på att ätas upp av Moderaterna.
Ändå är det socialdemokrater man möter som är modstulna.

Ett annat av problemen handlar om att Social­demokraternas medlemmar och i någon mån aktiva inte längre är ett tvärsnitt av folket utan ligger en hel del till vänster om vad en bred väljarkår tycker är rimligt.
Håkan Juholt var en mittensosse som när han talade till partimedlemmarna lät som en vänstersosse och sedan försökte lägga politik som en höger­sosse.
Skillnaden mellan vad som sägs och vad som görs blir därmed stor.
Under sin korta partiledartid har Juholt fått se sitt namn bli ett självständigt ord, med betydelsen "förhastat uttalande (inom politiken) som man måste ta tillbaka".
Hans avgång blev enligt den definitionen ingen "juholtare".