När svenska soldater ger sig ut och patrullerar på landsbygden i norra Afghanistan sker det oftast i sällskap med en lokalanställd tolk. En civil afghan som möjliggör kommunikation med lokalbefolkningen, men också med inhemsk militär och polis. Få i Afghanistan talar engelska. Det finns svenska soldater utbildade i den lokala dialekten Dari, men de är få och kan inte vara överallt samtidigt. Rutinuppdrag får ofta klaras av med lokal personal.
Tolkarna tar stora risker, de reser tillsammans med soldaterna och utsätts precis som de för beskjutning och sprängattentat. Två afghanska tolkar har dött i svensk tjänst sedan den nuvarande insatsen började 2006. Och när svenska soldater roteras hem är tolkarna kvar, i ett land där långt ifrån alla uppskattar utländsk truppnärvaro och alla som samarbetar med de internationella styrkorna riskerar att stämplas som förrädare. Våldsam vedergällning är långt ifrån ovanligt.
Om två år avslutas den svenska insatsen i Afghanistan. Man lämnar en landsända som är långt ifrån stabil, där talibansympatierna på sina håll fortfarande är starka. Och man lämnar den lokala personal som betytt så mycket för insatsen.
I mitten på juli ansökte tjugofyra lokalanställda tolkar om asyl på det svenska ambassadkontoret på Camp Northern Lights i Mazar-i-Sharif, de vädjar om att inte "lämnas åt sitt öde och en ofrånkomlig massaker".
Migrationsverket uttrycker förståelse över situationen, men anser att det inte är mycket de kan göra. Asyl ges inte till grupper, eller i förebyggande syfte. Dessutom måste ansökan ske på plats i Sverige. Och i dag anses situationen kring Mazar-i-Sharif inte vara sådan att asyl kan ges med hänsyn till säkerhetsläget.
Samtidigt varnar försvarets tolkskola för elevbrist. Sista året man utbildade värnpliktiga hade man tjugosju elever och lärde ut tre språk. I år har de sammanlagt tolv elever, som alla läser Dari. Förhoppningsvis klarar sig nio fram till examen, utbildningen är erkänt stentuff, och det är mindre än hälften av vad som skulle behövas bara för att täcka Afghanistanmissionens behov.
De är alltså redan för få, och blir färre. Behovet av lokalanställda tolkar kommer att öka, i Afghanistan och till eventuella framtida insatser på annat håll, samtidigt som vi med all önskvärd tydlighet visar att vi kommer att lämna lokalanställda vind för våg så snart uppdraget är slutfört.
Tobias Billström tycker det är helt orimligt att en person som varit anställd av svenska staten ska få en förmånligare behandling än en person som inte har varit det. Asyl ske inte beviljas som "belöning för väl utfört arbete".
Det är en märklig inställning. Det är inte tal om lokala kontorister eller chaufförer, utan människor som riskerar sina liv jämte svenska soldater. Människor som är en förutsättning för att svensk trupp ska kunna göra sitt jobb.
Billströms tonläge smickrar honom inte, att inte se hotbilden gentemot lokala tolkar efter ett svenskt tillbakadragande är mer än lovligt blåögt och ett visst mått av ödmjukhet inför deras uppoffringar hade varit klädsamt. Dessutom är Sverige långt ifrån det första landet att ställas inför ett liknande dilemma, såväl USA och Storbritannien som Danmark har evakuerat lokalanställd personal i liknande situationer.
Företrädare för regeringspartierna talar ofta om vikten av att ta ansvar. Det måste gälla också för människor som genom att riskera sin och sina familjers säkerhet möjliggör den insats i Afghanistan partierna själva varit med och beslutat om.
Amanda Wollstad
