Tänk om Folkhälsoinstitutet (FHI) valde att överraska. Tänk om myndigheten när den kartlagt var människor utsätts för tobaksrök på allmänna platser bara rapporterade resultaten till regeringen och avstod från att föreslå fler rökförbud.
Tänk om FHI sa att vad det gäller andningsbesvär är det viktigare att göra något åt fordonens utsläpp på städernas gator än att införa rökförbud tio meter i alla riktningar från busshållplatsen. Tänk om FHI sa att vad det gäller allergier är tobaksrök utomhus ett mycket mindre hälsoproblem än hundar och katter, för att inte tala om pollen.
Tänk om FHI sa att utvidgade rökförbud, som också gäller utomhus, tvärtom riskerar att försämra folkhälsan genom att öka stressen och aggressionsnivåerna i samhället. Det är lätt att se hur fanatiska antirökkämpar kommer att patrullera förbudszoner, tillkalla polis och ta sig rätten att göra envarsingripande, trots att sådana bara är tillåtna för brott som kan ge fängelse.
Men Folkhälsoinstitutet lär inte överraska. I Dagens Nyheter resonerar utredaren Karin Molander Gregory om att perrongerna borde vara rökfria eftersom tågen är det, om att det inte är bra att det röks vid entréer som ju fungerar som friskluftsuttag. Ja och så var det uteserveringar och badplatser.
Nå, om FHI inte slår oss med häpnad borde det kristdemokratiskt ledda socialdepartementet göra det. Trots allt sa ju Göran Hägglund så här i Almedalen: "Att äga sin verklighet är att få vara fredad från pekpinnar". Och pekigare pinne än rökförbud utomhus går knappast att hitta. Ska KD ska ha någon trovärdighet i kritiken mot klåfingriga politiker måste Hägglund hålla tassarna borta från tobaken.
Sen finns det ytterligare skäl, väl så viktiga, att inte införa förbudszoner utomhus. Lagar är till för att upprätthållas. Lagar vars enda syfte är att vara moraliska utsagor är farliga. De urholkar respekten för alla lagar. Och som vi alla vet har polisen stora problem att binda gärningsmän till allvarliga brott redan i dag. Då är det inte läge att fylla på den redan långa listan av fåfängligheter, som sjöfylleri och skräpböter.
När Göran Hägglund och hans partikamrat, drogminister Maria Larsson, funderar över tobakslagen bör de tänka tvärtom. Nu har vi levt sju år med rökförbud inomhus på restauranger och kaféer. Branschen har överlag klarat omställningen bra; en del rökare går förvisso mer sällan på krogen, men det kompenseras mer än väl av tillströmning av folk som uppskattar frisk luft till maten.
Så vad skulle hända om riksdagen tog bort rökförbudet, om de lät krögarna äga sin verklighet fredade från pekpinnar? Tja, fyra av fem skulle ha fortsatt rökfritt för att kunderna uppskattar det och en del kvarterhak skulle låta den stora rökarklungan vid entrén komma in i krogvärmen.
En utopi? Ja. Förbudshysterin lever nu sitt eget dystopiska liv.
