Att ta fram aktuell statistik över barnfattigdomen i Sverige är enkelt. Och samtidigt väldigt plågsamt att förhålla sig till. Nu senast visar kommunsiffror från SCB att den är mest utbredd i Malmö där 44 procent av barnen lever i fattigdom och 38 procent i Landskrona.
Måttet för barnfattigdom är om familjen har under 60 procent av medianlönen. Så vad kan samhället göra?
Ja, ett sätt är att öppet våga tala om vad barnfattigdom är i verkliga livet, varför den ser så olika ut i landet? Och hur den uppstår?
Malmö och Landskrona är generösa städer. En stor del av barnfattigdomen där beror på att städerna tar emot många flyktingar. Många kommer av naturliga skäl hit med i stort sett inget annat i bagaget annat än förhoppningar om ett nytt liv. Och som inledningsvis hamnar på en lägre levnadsstandard än Medelsvensson. Vilket initialt är fullt naturligt.
Men långt ifrån alla flyttar vidare in i sitt nya samhälle utan vadderas in i många utanförbidrag. Något som inte skapar självbestämmande över det egna livet utan bara större beroende och utsatthet.
Bidrag ska möjliggöra en "andra chans" eller hjälp i en akut situation, om det inte handlar om sjukdom eller handikapp. Och inte ett livslångt alternativ till avlönat arbete.
Barn till ensamstående föräldrar samt utrikesfödda barn är mest ekonomiskt utsatta. Som ensamstående barnförsörjare ramlar man snabbt ut eftersom den ekonomiska familjestrukturen är mallad för två inkomsttagare. Den andra utsatta kategorin är barnfamiljer där föräldrarna är födda utomlands. För Malmös vidkommande får 55 procent av dessa utlandsfödda ekonomiskt bistånd.
Att bekämpa barnfattigdom handlar inte så mycket om att kompensera flyktingbarn med märkeskläder och tv-spel utan att förbättra föräldrarnas möjligheter att ta sig in på arbetsmarknaden.
Att mäta barnfattigdom är så klart inte lätt. Att exempelvis leva på ekonomiskt bistånd är inte att vara fattig eftersom biståndet gör att familjen kan hålla sig på skälig nivå. Det är heller inte barnen som är fattiga utan föräldrarna. Låt det också stå klart att barnfattigdom inte är något som alliansregeringen skapat under sina sex år som en del debattörer vill hävda. Problemet går långt tillbaka.
Svensk barnfattigdom är relativ och inte absolut. Inget barn i Sverige svälter och behöver leta mat i soptunnorna. Och ingen är heller offer för cyniskt barnarbete. Men många har föräldrar som inte jobbar och som därför har en svag eller obetydlig anknytning till arbetsmarknaden. Bidragsberoendet blir därmed blir något naturligt. Som tyvärr kan innebära att drabbade barn tvingas betrakta livet och samhället utifrån.
Förvärvsarbetargraden bland Malmös befolkning mellan 20-64 år är 62 procent. Det är lågt. Bland utrikesfödda i staden är siffran 43 procent. Det är ännu lägre. Snittet i Sverige ligger på 74 procent.
Barnfattigdom påverkas inte genom att bara hjälpa barnen, hur stor välviljan än är eftersom det är föräldrarnas utsatthet som är roten. Därför är det familjesituationen som sådan som måste förändras.
Bidrag för att tackla barnfattigdom kan visserligen skapa omedelbara lättnader.
Men på sikt förändrar det väldigt lite.
01.07.2012
