I dag fortsätter det möte mellan eurozonens finansministrar som inleddes i går. Man får ha förståelse i fall stämningen bland de sjutton församlade i Bryssel inte är den bästa.
Till att börja med är en av huvudfrågorna att bestämma vem som ska leda gruppen, nu när Luxemburgs premiärminister Jean-Claude Juncker vägrar fortsätta.
Vidare är sydeuropéerna arga på Finlands finansminister Jutta Urpilainen. I fredags antydde hon att hon är beredd att ta Finland ut ur euron - en fixit - hellre än att tvingas betala andra länders skulder. Reaktionerna lät inte vänta på sig:
- Olämpligt! fräste till exempel Italiens premiärminister Mario Monti. Och det vore det så klart - för honom.
Man kan annars tycka att det handlar om grundläggande sunt förnuft - och moral - att Urpilainen sätter en gräns för när hennes skattebetalare inte längre ska behöva täcka upp för andra länder. I synnerhet som då egna flaggskeppet Nokia håller på att gå åt skogen.
Kanske var hennes uttalande mest en fråga om att positionera sig inför mötet. Fast Nouriel Roubini, ekonomen som genom sina dystra förutsägelser gjort sig känd som Dr Doom, förutspådde nyligen att Finland kan bli först ut att lämna samarbetet.
Det största finska oppositionspartiet, Centern, är trots allt euroskeptiskt och väntar i kulisserna i fall den nuvarande regeringskoalitionen spricker. Och två av Finlands största handelspartners - Sverige och Ryssland - står ju redan utanför.
De sydeuropeiska länderna hotar ibland att lämna EMU om de inte får det ekonomiska stöd de anser att de förtjänar. Men då många i praktiken skulle välkomna att Grekland lämnade euron - en grexit - vore en fixit antagligen långt allvarligare.
Eurosamarbetet är som en pyramid, med några få välskötta ekonomier i toppen, och en hel drös länder med skakig ekonomi i botten. En fixit riskerar att dra i gång en kedjereaktion.
Om Finland går före blir steget lättare också för Holland, Österrike och Luxemburg om, eller kanske när de tröttnar på att Angela Merkel skriver checkar i deras namn. Till slut kan Tyskland som den enda i valutasamarbetet kvarvarande välskötta ekonomin tvingas dra hela lasset.
Det är också tveksamt i fall djupare integration, i form av en fiskal union, skulle lösa någonting ens om det vore en politisk möjlighet. Det skulle i praktiken innebära att ännu mer pengar flödade från norr till söder.
Inte för att det nödvändigtvis behöver vara fel på att ge pengar till fattiga länder, oftare kallas det bistånd. Men ska de rika delarna av Europa verkligen ge bistånd till Grekland, snarare än till de delar av världen som verkligen behöver det?
Det stora problemet är att ett medlemsland i nuläget inte kan lämna EMU utan att också lämna EU; ett slut på EMU skulle i praktiken också innebära att EU upplöstes.
Ju förr Europas ledare etablerar en plan för hur EU ska överleva utan euron desto bättre. En eurokollaps får inte innebära slutet för hela det europeiska projektet.
10.07.2012
