Äsch, överförskrivning av antibiotika är välan inget problem! Politiker som tjatar om det är bara populister.
Så, ungefär, resonerar Waldemar Ingdahl. Han har skrivit Timbrorapporten "Världen väntar på antibiotika", som han i går presenterade på Svenska Dagbladets debattsida (nätversionen).
Waldemar Ingdahl kritiserar socialminister Göran Hägglund för att denne "gör ett stort nummer" av att få ner antibiotikaförskrivningen. Det är fel fokus, menar Ingdahl. Ty "Sverige visar en sjunkande konsumtion av antibiotika över tid. Trots det så fortsätter problemet med antibiotikaresistens. Det visar att relationen mellan en minskad förskrivning och en minskad antibiotikaresistens inte är helt entydig."
Struntprat. Det är lika logiskt som att påstå att relationen mellan rökning och lungcancer inte är helt entydig, eftersom människor som aldrig har rökt också får lungcancer.
Tillvaron är helt enkelt komplicerad. Antalet utbrott av sjukdomsfall med resistenta bakterier beror på många saker. På sjukhus påverkar hygien och rutiner hur bakterierna sprids. Bakterier kan byta resistensgener med varandra, vilket sprider resistens. Och, inte minst: människor rör sig som aldrig förr. Semestra i Thailand - kom hem med en thailändsk tarmflora. Det importeras resistenta bakterier i en rasande fart. Och i länder med större konsumtion av antibiotika än Sverige, är problemet med resistenta bakterier generellt också större.
Varför driver Waldemar Ingdahl sin märkliga tes? Dels tycks han frukta att antibiotikadebatten ska hota kulten kring patientens valfrihet och den konsumtionsinriktade sjukvården. Alla påståenden om att det överförskrivs antibiotika på ett skadligt vis antyder ju att läkare och patienter inte agerar rationellt på den fria vårdmarknaden. Ingdahl framhåller noggrant att antibiotikaförskrivningen minsann inte ökade med det fria vårdvalet i Stockholm.
Han antyder också att politiker och myndigheter vill fatta beslut över läkarens och patienternas huvuden. Som om vi skulle glida mot en sorts planekonomi där folk får dö om kvoten med antibiotika har överskridits. Men varken socialministern eller Smittskyddsinstitutet vill ju åt något annat än den onödiga förskrivningen.
Inte minst vill Ingdahl rikta fokus mot läkemedelsindustrins reglerade tillvaro: Politiker måste sluta lägga sig i där (också). Avreglera marknaden! Då kan vi få alla de där nya, smarta medicinerna som bekämpar resistenta bakterier.
Waldemar Ingdahl bagatelliserar överkonsumtionsproblemet för att vi ska se tillgångsproblemet klarare. I själva verket måste vi förstås bekämpa resistensutvecklingen på alla tänkbara sätt. Vi måste både minska överkonsumtionen av antibiotiska - och hitta sätt att få fram fler och bättre mediciner.
Vad mänskligheten definitivt inte behöver, är dock solklart: hälsoråd från inbitna ideologer.
