Stockholm Prides stora styrka har alltid varit att det är inkluderande. Uppslutningen är bredare än på de flesta internationella systerfestivaler, i paraden deltar sex av åtta riksdagspartier, Svenska kyrkan och andra religiösa samfund, fackföreningar, myndigheter, polis och militär, och ett otal intresseorganisationer, företag och klubbar. Alla är välkomna, diskussionen har högt i tak och på programmet ryms allt från schlagerkväll och fotbollsturnering till debatter om hatbrott. Högt och lågt, mainstream och extremt, höger och vänster, storstad och landsbyggd.

Det klagas ibland på att Pride har vattnats ur och kommersialiserats. Att det i dag närmast kan jämföras med vilken stadsfestival som helst. En lätt överdrift, om man ser till de debatter som blommar upp varje år om huruvida de där homosarna verkligen måste göra så stor affär av sin sexualitet.

Visst har Pride kommit en bra bit sen hbt-kampens startskott, upploppen på gaybaren Stonewall Inn i New York 1969. Men omvärlden har också förändrats. Och det finns en poäng i att Pride är en manifestation för homo-, bi- och transexuellas lika rättigheter, vare sig mer eller mindre. Att sakfrågor och interna dispyter får stå tillbaka en vecka.

Ordet pride är engelska och betyder stolthet. Det är just det festivalen handlar om. Att vara, och få vara, stolt över den man är.

Att vara homo-, bi- eller transexuell är ingen politiskt ställningstagande. Det är inte ett beslut, inte ett val och påverkar inte ens intressen, drömmar eller önskningar.

Att bli polis eller militär är ett val. Kanske till och med ett kall. Det är inget nio-till-fem jobb, ingenting man lämnar bakom sig och glömmer efter arbetsdagens slut. Det är, i betydligt större utsträckning än de flesta andra jobb, någonting man är och inte någonting man gör. Någonting man väljer trots dålig lön, dåliga arbetstider och svåra arbetsuppgifter. Någonting man väljer för att man vill göra skillnad. Någonting man är stolt över.

Det går knappt att föreställa sig glädjen när man som homo- eller bisexuell polis eller militär för första gången får delta i en Prideparad i den uniform man slitit så hårt för. Att representera sin yrkeskår som sig själv, visa att man finns. Det är modigt, och viktigt.

Lika svårt att föreställa sig är hur det måste kännas när ens manifestation kapas och smutskastas på det sätt nätverket Ofog gjorde under förra årets parad, när de gick bredvid försvarsanställda och höll upp hemgjorda pratbubblor med texter som "jag dödar lika bra som straighta soldater" och "här går jag och försvarar mina mänskliga rättigheter medan mitt jobb är att kränka andras mänskliga rättigheter".

Fel i sak, och osakligt. Uppenbarligen vet man inte mycket om de insatser svensk militär gör i främmande land, eller vilken förebild svenska försvaret och svensk polis är för sina kollegor i många andra länder när det gäller jämställdhetsarbete och mänskliga rättigheter.

Att man har rätt att uttrycka sin åsikt innebär inte att man har rätt att trakassera andra människor. Eller att man har rätt att kapa en manifestation för allas lika värde för sina egna extrema syften.

En av dem som utsattes för Ofogs trakasserier förra året var löjtnant Lars Carlsson. Trots det planerade han delta i paraden i år igen. Det hann han aldrig, han avled för en vecka sedan. Låt morgondagens parad vara en för kärlek och öppenhet, i hans minne.