Det finns ingen nationell kommunalpolitisk konferens av rang avhållen i Malmö om inte Rosengård får sin egen seminarierubrik. Tillhör liksom dramaturgin. Så var det även på de nyligen avslutade Kommek-dagarna i staden.
Temat utgick ifrån att ghettostämpeln är fel eftersom verkligheten är en annan. Mängder av hitresta kommunalpolitiker lyssnade. Men troligtvis hade bara ett fåtal verkligen satt sin fot i Malmös grönaste stadsdel med 23 000 invånare, varav 35 procent är under 20 år. Det är en stadsdel (inte förort) som alltid fått stå för utanförskap, bidrag, arbetslöshet och nedslitna hyresbostäder uppförda under inom miljonprogrammet
Att ungdomarna i Rosengård har dåliga skolresultat är ett välkänt faktum - bara så där 25 procent får gymnasie behörighet. Men det är samtidigt en förenklad sanning. För hälften av dem går nämligen i skolor utanför stadsdelen eftersom de gjort ett aktivt val. Därmed hamnar de på andra skolor och i andra statistikstaplar.
Så hur lyfter man statusen för Rosengård? Om detta finns det många tankar. De mer spännande framfördes av Göran Cars, professor för urbana och regionala studier vid KTH i Stockholm. Medan förståsigpåarna med automatik alltid skyller utanförskap på dåligt boende menar Cars att ombyggnad av hus eller utemiljöer inte förändrar ett områdes karaktär. Utan att den där välviljan utifrån snarare stigmatiserar områdena. Och som även spiller över på invånarnas självbild.
Mer resurser av samma slag är ingen lösning trots ett antal tillförda miljoner.
Det som glöms bort i all vadderad välmening är vikten av relationer till det omgivande och vikten av samspel. Rosengård ligger faktiskt bara 1 300 meter från Malmö city. Men det behövs flera stråk som förbinder. Och bebyggelse utan skarpa gränser som därmed flyter in i varandra.
Göran Cars tycker att Amiralsgatan i all sin breda bilmatareffektivitet utgör en barriär eftersom den skär rakt genom stadsdelen och går knappt att ta sig över. Han efterlyser i stället en mindre stressande stadsgata.
Ett viktigt led i tillnyktringsdebatten för att statushöja nedslitna stadsdelar är inte att det offentliga ska svara för renoveringen av miljonprogrammens bostäder med mängder av skattepengar och subventioner medan inflationen drar iväg. Det är en sak för privata byggentreprenörer.
Det som gör en stadsdel hållbar och får dess invånare att stanna kvar, känna framtidstro och vårda sin boendemiljö är att lyfta upp skolorna i de utsatta områdena. Och att ge högpresterande och brinnande lärare som väljer att arbeta där, skyhöga lönelyft.
Det framtida målet för skolorna i Rosengård är naturligtvis att höja motivationsribban, att även locka elever från andra stadsdelar eftersom undervisningen är så bra. Och naturligtvis få tillbaka sina egna som lämnat.
Det här kan vara något som somliga fnyser lite ned låtande åt. Men undersökningar visar att det inte primärt är nyrenoverade bostäder som lyfter upp nedtryckta människor och nedslitna stadsdelar runt om i världen. Visst, det spelar roll. Men det är när skolorna - likt en magnet för ungdomarna - blir både högpresterande och kunskapssmittande som det skapar trygghet, ger fotfäste och lyfter närområdet. Människor stannar, vårdar och försvarar det man trivs med.
Precis som i alla andra fall är det inte kosmetika som skapar den hållbara förändringen.
Det är innehållet.
