Något har hänt det senaste året, fler och fler har börjat tala om borgerlighet, i politisk eller kulturell mening. Inte minst väckte det viss uppmärksamhet när det politiska magasinet Neo bytte beteckning från liberal till borgerlig, i syfte att spegla ett bredare fält utan att för den delen sluta förespråka liberal politik.

Det enklaste sättet att förklara en sådan trend handlar om Alliansregeringens framgång i två val, samtidigt som flera av Allianspartierna ligger farligt nära spärrgränsen för riksdagsrepresentation. Detta har fått både aktiva politiker som Carl B Hamilton (FP) och tidigare som Krister Thelin (M) att diskutera om det inte är dags att "växla upp" Alliansen eller skapa Alliansen 2.0.

Borgerlighet är något som hundrafemtio år efter borgarståndet försvann främst förknippas med det som uppslagsverken kallar demokratiska partier med konservativ eller liberal ideologi. Men detta begrepp har inte varit oomstritt: Inom både Folkpartiet och Centern gjorde man länge motstånd.

En annan tolkning av borgerlighet skulle kunna vara att beteckna den dragning mot konservativt statsbärande parti som Fredrik Reinfeldt antytt. Sant är att Allians­regeringen driver en politik utpräglat byggd på borgerliga normer och värderingar: inte minst arbetslinjen.

Men den "statsindividualism" som Reinfeldt försökt plocka upp som svensk nationalideologi kan till och med kan vara destruktiv: Den kan undergräva de förädlande krafterna i ett borgerligt samhälle

Andra ser borgerlighet som något dammigt och försök att uppliva gammaldags moral.

Frågan är om det inte i stället handlar om ett sätt att beskriva den mer livaktiga ideologiska debatten på borgerligt, liberalt, konservativt håll som kan spåras. Och som säkert behövs när man ska ta itu med dagens samhällsspänningar, ta till exempel det mellan kontrollsamhälle och integritet.

Det namn som just nu nämns lite ­varstans är i stället Chicagoprofessorn Deirdre McCloskey. Hon åberopas av Neos chefredaktör Paulina Neuding, hon framträder på det inflytelserika Engelsbergsseminariet, men också på bok- och biblioteksmässan.

Som företrädare för en ­borgerlig ­renässans kan hon förefalla osanno­lik: Det är inte väntat att den som ­framhäver sambandet mellan borgerlighet, ­kapitalism och moral är en 70-årig ­akademiker - tidigare lärjunge till Milton Friedman - som till 53 års ålder hette Donald och var en han.

Hon arbetar just nu med ett storverk om det hon kallar bourgeoisie - borgerlighet.

Hittills har det kommit två volymer om vardera kring 600 sidor - om borgerliga dygder respektive borgerlig värdighet; det ska enligt planen bli sex ­volymer!

Hennes slutsatser är tydliga. Till skillnad från ekonomer som även när de försvarar kapitalismen menar att det finns problem och att den kan undergräva de värden friheten bygger på, så menar hon att det finns en förbindelse och ett samband mellan borgerlighetens seger och alla de klassiska dygderna. Friheten har inte bara gjort oss rikare och våra liv längre, utan vi kan genom den bli mindre materialistiska, mer civiliserade och mer kulturella.

Hoppingivande? Ja. Alltigenom sant? Kanske, men en bra utgångspunkt för en borgerlig idédebatt.

Ännu bättre skulle det vara om vi fick till exempel Deirdre McCloskey översatt till svenska.