Bara två timmar innan en av många antivåldsmanifestationer ägde rum i fredags så knivmördades en kvinna på öppen gata i Malmö. Det var fort­farande ljust och många blev vittne till det brutala och blodiga dådet.

Otäckast kanske att offrets två små barn var med.

Denna gång var offer och förövare inga gangstrar , och det var heller inte något tonårs brusigt bråk som gick över styr.

Det mesta talar för att det var ett relationsdrama efter skilsmässa och vårdnadstvist.

Den misstänkte mördaren och exsambon dömdes nyligen av tingsrätten för olaga frihetsberövade mot den nu mördade kvinnan i oktober; men han var på fri fot i väntan på hovrättsbehandling. Han hade närmandeförbud.

Mycket har diskuterats om tillgången på illegala vapen som en av Malmövåldets grunder. I sådana här sammanhang så kan man nästan undra om det inte är ett problem att det finns för få lagliga vapen hos hederliga och utsatta människor.

Ett tungt ansvar vilar emellertid på hur rättsväsendet fungerar för offer och fredliga parter.

Mannen släptes under överklagandetiden, trots att närmandeförbudet visar att det fanns risk för fortsatt brottslighet och ett hot mot kvinnan.

Och det ansågs rimligt att båda parterna möttes i rätten för vårdnadsärendet så sent som dagen före mordet.

Det finns sedan tidigare exempel på att vittnen behövt sitta i samma väntrum som den åtalade under rättegången. Och så förundras man över att människor inte vill vittna eller ens tala med polisen.

Möjligheten att använda elektronisk fotboja inte bara under strafftid utan vid närmningsförbud - eller för den delen som alternativ till häktning i väntan på dom eller överklagande - borde användas flitigare.

I fallet närmandeförbud kan man ju även förse den hotade med gps och på det sättet kunna på ett larm om avståndet blev för litet.

Även den som är anklagad för ett allvarligt brott ska ha rättssäkerhet, men inte på bekostnad av skyddslösa offer och vittnen.