Samtidigt svarar ett ökande antal svenska ungdomar att en stark ledare ibland är bättre än en demokratiskt vald. Frågan är om det inte är symptom på samma grundproblem. Vi lär oss hjälpligt vårt språk, vår geografi och vår historia, men inte längre vår kultur.

Skolor och högskolor förvandlas till utbildnings fabriker, med genomströmningstid och anställningsbarhet som enda måttstockar. Och visst är det viktiga faktorer, både samhällsekonomin och den enskilda gynnas av att människor tar sin examen och kommer ut i arbets livet, men frågan är om vi inte glömt någonting på vägen.

Att läsa Strindberg eller recitera nationalskalder låter i dag närmast reaktionärt, men det finns ett värde i ett gemensamt kulturarv, i kunskap för dess egen skull.

Delvis handlar det om jämställdhet, en möjlighet att jämna ut startfältet inför såväl högre studier och arbete som inför deltagandet i samhällslivet och den demokratiska processen. Att få tillgång till en gemensam referensram oavsett föräldrarnas utbildningsnivå och intresse.

Delvis handlar det om integration, kunskap är inkluderande och för att förstå andra måste vi först förstå oss själva. Andra traditioner är lättare att acceptera och uppskatta om känner våra egna, inte minst då de ofta härstammar från samma källor. Det motsättningar som ändå uppstår kan i längden bara lösas i det öppna och upplysta samtalet, i strävan efter ömsesidig förståelse och med en orubblig utgångspunkt i individens okränkbara värde.

Framförallt handlar det dock om frihet, om demokrati och strävan efter en gemen sam värdegrund.

För hur ska vi kunna försvara de så kallade gemensamma värdena när de inte längre är gemensamma, när demokrati blir ett slagord som vi inte längre förstår inne­börden av?

Kampen för frihet är i grunden en idéernas kamp, en kamp som utkämpas en individ i taget och måste vinnas i sinnet innan den kan vinnas vid valurnorna. Som måste utkämpas på nytt för varje ny generation.

Och när mörkrets makter nu återigen vinner mark både ute i Europa och här hemma så står vi kanske sämre rustade för den ­kampen än på länge.

Skolornas historieundervisning må lära oss datum och namn, men det är skönlitteraturen, poesin och konsten som ger oss en inblick i hur det var att leva där och då.

Låter oss följa de tankar och uppoffringar som gav oss reformationen, upplysningen, yttrandefrihet, allmän rösträtt, ett fritt och enat Europa.

Vår kultur är idéernas och filosofins ackumulerade kunskap som låter oss se längre än vi förmår göra på egen hand. Som låter oss fortsätta driva utvecklingen framåt och lära oss av andras misstag så att vi inte behöver upprepa dem på nytt.

Amanda Wollstad