Riksdagens allmänna motionstid är avslutad och många av ledamöterna har varit flitiga skribenter. I den stora luntan med förslag finns några guldkorn jämte en del hjärnsläpp. Det har den senaste tiden varit tyst på jämställdhetsområdet, men i motionsskörden finns det flera som tar upp ämnet.
Problemen hopar sig när jämställdheten blir ett slagträ och politiskt korrekt argument i frågor som inte har med jämställdhet att göra. Eftersom kvinnor åker mer buss än män menar miljöpartiet att satsning på kollektivtrafik är en jämställdhetsfråga, när det snarare är ekonomiska skäl som gör att kvinnor tvingas välja buss framför bil. Om nu kvinnor per automatik är mer miljövänligare än män, vore väl den smartaste lösningen att ge fler råd till att köpa bil, för att trycka på utvecklingen av miljöbilar.
Samma miljöparti menar att dataspel bidrar till en del av sexualiseringen av det offentliga rummet, och att våldspornografi är lika med kvinnoförtryck. Partiet nämner ingenting om att film skapad för lesbiska S&M-personer också räknas till de kvinnoförtryckande våldspornografin.

I samma motion är prostitutionsfrågan ett mansproblem som drabbar kvinnor. Ingenting nämns om alla de män som säljer eller någon gång sålt sex.
Siv Holma med flera, v, tycker att kulturområdet ska ses över i jämställdhetens namn. Holma menar att det är lättare för manliga kulturarbetare än för kvinnliga diton att få uppskattning och ekonomiska bidrag, och vill av den anledningen tillsätta en aktionsgrupp som ser över kulturområdet ur ett "könsmaktsperspektiv".
Utan att reflektera över att det kan vara bidragssystemet i sig det är fel på.
Vid varje subventionering får en fri aktör det svårare att hävda sig i konkurrensen. Om kulturpubliken, som består av mestadels kvinnor, själv hade makten över de ekonomiska medlen, hade de också haft makt över vad som producerats.

Socialdemokrater med Kerstin Engle i spetsen ser jämställdhetsproblemen i skolan. Engle menar att pojkarna tar för stor plats i ämnen som "idrott och data". Engle verkar ha missat de senaste årens alarmrapporter om att killarna far illa i skolan, och utmålar flickorna som traditionella offer.
Det finns guldkorn bland oppositionens motioner. I en vänsterpartistisk motion av Josefin Brink med flera belyses mäns våld mot kvinnor och annat våld i nära relationer sakligt och nyanserat. Lösningarna är kanske inte perfekta i detalj, men kombinerade med till exempel rätt att bära pepparsprej, förslag som lyfts från moderat och kristdemokratiskt håll, och en ökad samhällsförståelse, vore det ett steg på vägen.
Dessvärre har jämställdheten blivit ett politiskt slagträ med tabu att kritisera. Förslag väcks om att allt ska styras i detalj, utan att män och kvinnor själva får svängrum att fatta sina egna beslut. Kvinnor har kämpat i århundraden för att befria sig från män som tagit besluten åt dem. Oppositionen verkar vilja att staten ska ersätta den rollen och kvinnor beskrivs fortfarande som hjälplösa offer. Detaljreglering kan aldrig skapa jämställdhet.