Härom kvällen forcerade jag det lundensiska snögloppet för att se Amir Chamdins nya film, om Cornelis Vreeswijk.
Den berättar historien om den knubbige pojken från Holland som blev det svenska folkhemmets trubadur, dock med bibehållet vemod; någon Thore Skogman blev han aldrig.
Om man inte visste det förut förstår man efter att ha sett den här filmen exakt hur lite framgång har med lycka att göra.
Det är fascinerande att någon kan ha en så djup konstnärlig integritet och samtidigt, på det personliga planet, helt verka sakna integritet.
Cornelis längtade efter familj men när han väl fick en på halsen så orkade han inte riktigt med den utan föredrog att köra omkring nattetid med polarna i den röda Mustangen.
Det är intressant att fundera på hur stort förtroende vi kan ha för konstnärers förmåga att förmedla något väsentligt till oss, även när deras privatmoral inte är något att hänga i julgranen. Jag har aldrig hört någon säga att Cornelis gjorde dålig musik för att han lämnade sin familj. Eller att "Poem, ballader och lite blues" inte är värd att lyssna på för att Cornelis var tablettmissbrukare.
Och jag har för egen del aldrig på allvar övervägt att låta bli att se om och än en gång njuta av "Hannah och hennes systrar" bara för att Woody Allen senare bedrog Mia Farrow med hennes adoptivdotter.
Och omvänt; vi skulle inte läsa en bok av en författare, enbart för att författaren varit en reko typ. Det verkar tvärtom vara så att vi i konsten uppskattar att få del av livet, i all dess rikedom, högt som lågt. Där är svärtan en tillgång.
Vi har lätt, kanske alltför lätt, att romantisera konstnärsfiguren; kanske beror det på att vi genom honom kanaliserar en del av våra egna orealiserade drömmar.
Som motpol i vår föreställningsvärld finns ofta - prästen. Prästen identifieras helt med sin moral. Antingen är den hög och då känner vi främlingskap, säger att han ju inte kan veta något om verkligheten, så from som han är. Eller så har glorian hamnat på sned och då säger man: Det var väl det jag visste hela tiden: sådana är de prästerna, förljugna och skenheliga.
Inte minst märks detta när man stöter på präster i svensk film.
De talar högtravande, ofta med stirrande blick. De är humorlösa, ibland sadistiska, mer intresserade av sina egna vanföreställningar än av församlingsbornas välmåga.
Inte särskilt mycket verkar ha hänt på det här området sedan salig Ingmar Bergmans tid; just nu på biograferna spökar en kaftanklädd avliden kyrkoherde med otäckt högt hårfäste, någonstans i Härjedalsskogarna. Skönt då att befinna sig i Skåne, även om man råkar vara präst själv och har kaftan ibland på söndagarna.
Hur som helst leder detta till en för mitt skrå obehaglig slutsats. Om nu människor obekymrat njuter av konst skapad av bevisligen omoraliska konstnärer, varför då denna upptagenhet vid prästers privatmoral? Är moral det enda vi har att komma med, den enda vara vi har fått på vår lott att sälja på den globala marknadsplatsen?
Usch, så trist. Jag som trodde att prästens uppgift var att förbereda människan för döden. Att just eftersom jag själv har erfarenhet av att vara en människa som ofta misslyckas med mina föresatser berätta om att det finns Någon man kan luta sig mot, om det så blir börskrasch eller tsunami eller kris i äktenskapet.
Jag trodde det var prästens uppgift att påminna om det som en engelsk präst en gång formulerade: It will be alright in the end. And if it's not alright, it is not the end.
Det kanske kan vara skönt att tänka på när man, än en gång, sitter där bakfull i sin kraschade Mustang.
ANNA SOPHIA BONDE Krönikör, präst i Svenska kyrkan, Lund
